Efter larmen – läraren Martina kan inte längre vistas på Campus: ”Jag går inte in där”

Tjocknad i halsen, heshet, eksem och sjukdomskänsla. En kortvarig vistelse i Campushuset räcker för att läraren Martina Gustafsson ska bli dålig.

Därför, för sin hälsas skull, går hon över huvud taget inte in där längre, utan sköter i stället sin planering på distans och bedriver undervisningen på Röda Kvarn.

Lösningen har lett till bättre mående, men är inte optimal i ett längre perspektiv.

– Det är klart att det känns fruktansvärt jobbigt, säger hon.

Martina Gustafsson är en av de Campusmedarbetare som drabbats av besvär med misstänkt koppling till inomhusmiljön på arbetsplatsen. Situationen uppmärksammades i NLT i oktober, men Martinas historia började långt innan problemen kom upp till ytan.

– Jag hade varit dålig i tre år från och till, berättar hon.

Det har bland annat handlat om luftvägsproblem, halsont, torr hud, eksem, ögon som svullnar och kliar samt en allmän sjukdomskänsla.

Inledningsvis gjorde hon inte kopplingen till jobbet, utan letade problemorsaker på annat håll.

– Jag började utesluta mat och byta hudvårdsprodukter och smink. Jag har testat allting, säger hon.

Men ingenting har hjälpt. Och efter sommaren blev det tydligt för henne:

– Jag kände av det direkt när jag kom tillbaka till jobbet. Det tog inte många dagar innan halsen, luftvägsproblemen, torrheten och eksemen kom tillbaka, säger hon och nämner de nya, tätare fönstren som i tidigare NLT-artikel lyfts som tänkbar pådrivande faktor.

Oavsett riktigheten i den teorin eskalerade besvären snart och nya symptom tillkom.

– Jag tappade rösten och det tjocknade till i halsen, säger hon och berättar att hon då gjorde en så kallad KIA-anmälan.

Den blev startskottet på det arbete som nu är igångsatt med att ta reda orsaken, eller orsakerna, bakom problemen. Och det handlar inte bara om Martina. I takt med att hennes problem förvärrades kom rapporter från fler medarbetare, både med arbetsplats i samma del av huset som Martina och på andra håll i lokalerna, om symptom av liknande karaktär. Utifrån samtal med kollegor drar hon också slutsatsen att det finns ett betydande mörkertal.

Att andra också lider är inget Martina gläds åt, men det är samtidigt skönt att inte stå ensam.

– Det är inte bara jag som är ”knäpp”, säger hon och framhåller att den arbetsgrupp som arbetsgivaren satt samman också tar personalens upplevelser på allvar.

– Alla är medvetna om att det är ett problem och gör vad de kan. Men det är jättesvårt naturligtvis.

”Går inte in där”

Tidigare har Martinas besvär varit mer hanterbara och hon har kunnat vistas i lokalerna under begränsad tid. Så är det inte längre – och det gäller inte bara hennes kontor och den del av byggnaden där det är beläget.

– Jag har erbjudits att sitta på olika platser i huset, men det har inte hjälpt, och jag har också fått reaktioner i klassrummet. Jag har testat på fem olika ställen och nu känner jag att jag inte orkar försöka mer, säger hon och slår fast:

– Jag går inte in där. Jag utsätter mig inte för det.

Således utför Martina planeringsarbetet på distans, hemifrån, och undervisningen bedriver hon på Röda Kvarn.

Har det gett effekt?

– Det är en jätteskillnad! Äntligen får jag må bra, säger hon med eftertryck.

Men situationen är naturligtvis inte optimal. Den kollegiala gemenskapen och det rent yrkesmässiga samspelet blir ofrånkomligen lidande.

– Jag är dessutom både arbetslagsledare och förstelärare, så jag känner ju att jag behöver vara på plats. Men samtidigt är många av mina kollegor också hemma. Det är inte bara jag.

Martina hoppas på en snar lösning på problemet – hemmajobbslösningen känns inte tilltalande på sikt – men mycket talar för att det kan ta sin tid att bena ut det hela.

– Det är ett mysterium kan man verkligen säga. Varför blir vi så sjuka? Man hittar inget att ta på.

Har du någonsin funderat på om det är värt det? Om du ska söka dig någon annanstans i stället?

– Jo, absolut. Den tanken har jag haft många gånger. Men jag trivs alldeles för bra på mitt jobb – med kollegorna, med eleverna och med mitt uppdrag. Jag har världens bästa jobb. Samtidigt måste hälsan komma i första hand. Men det vore jättetråkigt att tvingas lämna.

Martina försöker hålla humöret uppe, tänka positivt och hoppas på ”ett ljus i tunneln”. Men det är svårt.

– Jag är rädd att det kommer att ta tid det här, eller att det kanske inte löser sig. Det är klart att det känns fruktansvärt jobbigt.

”Testar olika saker”

Varför besvären uppkommit är, som sagt, fortfarande en gåta. Sedan NLT senast rapporterade har åtgärder som Anticimex rekommenderat utförts och luftscreeningar gjorts på ytterligare tre ställen i huset. Svaren från dessa mätningar ska analyseras på måndag, berättar Anders Torén, områdeschef för vuxenutbildning och arbetsmarknad.

– Vi gör en kartläggning i huset för att inte missa något, säger han och berättar vidare:

– Vi har också upplevt att det är torr luft. Vi tror väl inte att det är hela lösningen, men vi har köpt in luftfuktare till rummen där det har varit bekymmer. I och med att vi inte vet vad problemet är måste vi testa olika saker.

Eurofins kommer att finnas med i arbetet med att analysera provresultat och diskutera åtgärder liksom sakkunnig personal på sektor service.

– Vi anlitat en person på Eurofins som kommer att kunna vara vårt bollplank. Han kommer att träffa den personal som så önskar på ett möte den 27 november, säger Anders Torén.

Har fler personer uppgett att de har fått besvär sedan NLT:s förra artikel?

– Kanske någon ytterligare, men det är ungefär på samma nivå. Det är cirka tio personer. Sedan har de känt av det i väldigt olika grad.

Finns det även studenter bland de drabbade?

– Nej, inte som jag har fått till mig i alla fall. De sitter ju inte så länge i salarna heller.