Kia Löfgren och Christina Andersson var brevvänner som barn och de tillbringade flera somrar tillsammans.
Efter mer än 45 år fann de varandra på nytt – i samband med att Christina skrev en bok om sin barndom.
– Det var som att vi hade setts förra veckan, trots att det har gått så många år, säger hon.
1965 åker Christina Andersson och hennes pappa, som kallades för för Carl i Alehagen, till Herrljunga station för att hämta upp sin brevkompis Kia Löfgren.
Det är första gången som de tolvåriga flickorna ses efter att ha brevväxlat ett år, och de ska tillbringa sitt första sommarlov tillsammans.
– De flesta hade någon brevvän, det var i tiden då – speciellt bland tjejerna. Men det som var ovanligt var väl att vi fortsatte hålla kontakten och att du besökte mig flera somrar, säger Christina och tittar på Kia som instämmer.
I många år håller de kontakten, bland annat åkte de på språkresa till England och Christina besökte Kia i Huddinge, och Kia besökte Christina i Essunga.
Gick åt olika håll
Men som det gör för många kom livet emellan. I slutet av 70-talet är det ebbar kontakten ut och Christina och Kia glider ifrån varandra. Åren går och båda utbildar sig till lärare och skaffar barn.
Inte ett enda julkort skickas, inte ett pip hör de från varandra på 47 år.
– Det hände ingenting emellan oss, utan våra liv gick bara åt olika håll, säger Kia.
I samband med att Christina skriver en bok om sin barndom i våras letade hon upp Kias telefonnummer – och skickade ett sms.
– Jag tänkte att jag måste försöka få tag på Kia, för hon är ju med i boken som jag skrivit. När vi pratades vid för första gången på telefon hade vi mycket att knyta an till, berättar Christina Andersson.
NLT får följa med när Kia och Christina besöker Christinas barndomshem för första gången sedan de var barn. Mycket har förändrats konstaterar de båda två.
Bland annat har en stor granhäck vuxit upp och en altan med en stor pool har fått en plats i trädgården.
Känner du igen dig Kia?
– Absolut. På grusvägen där har vi cyklat många gånger. Men mjölkpallen där vi hämtade mjölken och en del skog är borta.
Gamla minnen väcks till liv igen – om sysslor som de fick hjälpa till med på gården och om ett och annat hyss som de inte berättade för någon.
– Vi levde ett kul liv på landet, vi anordnade ridläger och där borta tältade vi, säger Kia och pekar bort mot skogen som fått mustiga höstfärger.
Kia berättar att hon trivdes med lantlivet och bland djuren som fanns på gården. Hon kom från en annan miljö i Huddinge och hade bara en katt hemma som enda husdjur.
Kunnat slutat i tragedi
Utöver huset där Christina växte upp, finns det än idag en liten stuga på tomten. I stugans vindsvåning fick flickorna sova – där hade det vid ett tillfälle kunnat slutat i en tragedi.
– Förr fanns det kaminer som värmde upp rummen med glödtråd. En rå och kall natt när vi hade på den vaknade plötsligt jag av att det var rök i hela rummet, berättar Kia och pekar upp mot fönstret där de låg och sov.
Ett fårskinn hade ramlat ned över den varma glödtråden och det var början till en brand.
– Jag for upp och slängde ut fårskinnet genom fönstret. Det hade kunnat sluta riktigt illa, säger Kia.
– Det vågade vi verkligen inte berätta för mamma och pappa, tillägger Christina.
Som åskådare förstår man att platsen fortfarande betyder mycket för både Kia och Christina. De berättar om grannar som var med och lekte, de kommer ihåg hur platsen såg ut och de skrattar åt gamla minnen.
Liftade utan lov
En gång i deras tonår liftade de för att se den svenska popgruppen The Hep Stars, där medlemmar som Svenne Hedlund och Benny Andersson var med i, som då turnerade runt bland Sveriges folkparker.
– På den tiden kunde man lifta utan att riskera livet, så vi smög bakvägen upp till vägen och liftade, berättar Kia och Christina skrattar genuint med och fortsätter:
– Det gick jättebra, vi kom ju både dit och hem. När vi kom till Motoristen i Vara var de vi liftade med tvungna att stanna och tanka bilen. Vilka står då och tankar med sin turnébuss? The Hep Stars!
Kan ni beskriva ert första möte efter alla dessa år?
– Det var som att vi hade setts förra veckan trots att det har gått så många år. Vi behöver inte leta efter orden, säger Christina och Kia fortsätter:
– När man börjar bli äldre vill man hitta tillbaka till dem som har betytt mycket för en. För mig är Christina en av dem som har betytt jättemycket, för vi har ju gjort så mycket kul ihop. Det känns jättebra att detta blev av, för en dag är det ju faktiskt för sent.
Hur ofta har ni kontakt idag?
– Kia är en vän som jag alltid kan vända mig till för man har en gemensam nämnare. Då spelar tiden ingen roll tydligen att det har varit ett uppehåll, det kan låta konstigt men så känns det för mig, säger Christina.