Hoppa till huvudinnehållet

Jan-Erik och Lazze får hundratals uppdrag: ”Vi rycker ut när andra har misslyckats”

Publicerad:
Reporter Amelie Länsberg
Amelie Länsberg
amelie.lansberg@sla.se
Eftersöksjägare Jan-Erik Fasth och hunden Lazze är alltid redo att erbjuda sina tjänster.
Eftersöksjägare Jan-Erik Fasth och hunden Lazze är alltid redo att erbjuda sina tjänster. Foto: Amelie Länsberg Rylander

En av Sveriges cirka 4 600 eftersöksjägare är Jan-Erik Fasth som hållit på med eftersök i över 40 år. Han känner ett stort ansvar inför uppdraget.

– Det är en viktig roll vi har som eftersöksjägare.

Jakten har följt Skövdebon Jan-Erik sedan barnsben när han följde far på jakt. Han blev själv jägare men kände sedan att han ville göra mer än att bara skjuta rådjur.

– Jag är inte för att skjuta mycket. Jag vill ha lite mer utmaning, det var då jag gled över mer på eftersök. Det är ett jätteviktigt uppdrag vi har. Om det har gått illa för någon när de har skjutit på ett djur, då har vi ett ansvar att verkligen se till att förkorta lidandet för det. Det är det viktigaste du har att göra i den situationen.

Just att förkorta lidandet för djuret är något som Jan-Erik återkommer till flera gånger och beskriver som en stor drivkraft, både för honom och andra.

Lazze är en Hannoveransk viltspårhund.
Lazze är en Hannoveransk viltspårhund. Foto: Amelie Länsberg Rylander

Lazze

Jan-Eriks fyrbente vapendragare, hunden Lazze, är en Hannoveransk viltspårhund.

– Individernas personliga drag är viktigast. Det går ju att använda de flesta hundar som har ett intresse av att följa spår men... Jag håller på så frekvent med det här så jag måste ha en hund som jag vet funkar.

Eftersöksassistans

Cirka 300 uppdrag per år uppskattar Jan-Erik att han får. Numer är det inte så många trafikrelaterade, mest är det uppdrag genom Eftersöksassistans dit jägare kan vända sig för att få hjälp med svåra uppdrag.

– Vi får ofta rycka ut när andra har varit ute och misslyckats. Det är ofta då de ringer efter mer erfarna eftersöksjägare och mer erfarna hundar.

Det är sex personer från Skaraborg som ingår i Eftersöksassistans och ofta försöker de ta hjälp av varandra.

– Vi försöker hela tiden jobba parvis. Man är effektivare då, det är ofta en riktigt bra spårhund och så är det en hund som är riktigt bra att släppa. det är två helt olika kynnen på hundar i de momenten. Sedan har man roligare när man är två och man löser fler uppdrag. Det ska inte vara något skadat kvar i skogen.

Utöver dessa uppdrag åker Jan-Erik ibland ut till stora gods som genomför stora organiserade jakter.

Får uppdrag

Jan-Erik förklarar hur det fungerar när ett larm om viltolycka kommer in. NVR, Nationella Viltolycksrådet, är en sammanslutning mellan Jägareförbundet, Trafikverket och Polisen. De har delat in landet i olika områden som alla har kontaktpersoner som kan ringa upp godkända eftersöksekipage.

Man måste inte säga ja men om en jägare åtagit sig uppdraget får hen uppgifter till bilisten och tar kontakt. Ofta är de på plats inom en timme eller två.

– Man försöker skaffa sig en bild av vad som har hänt. Sedan tittar man på olycksplatsen, innan man ens tar ut hunden: Kan jag se att den har stuckit iväg någonstans? Kan jag se klövavtryck? Det är så vi börjar.

Om det inte går att se något med egna ögon får hunden komma fram och börja jobba. Först och främst vill man hitta riktningen, sedan är det ”bara” att gå tills man får kontakt med djuret. Hur långt vet ingen.

Jan-Erik berättar att en del vill släppa hunden direkt men det tycker han inte är bra. Om det till exempel är flera djur och hunden springer efter är det väldigt svårt för hunden att veta vilket djur det är som är skadat. Därför förordar han alltid att man ska spåra fram till sårlegan, för att inte hunden ska ta fel.

Lazze är alltid ivrig att komma ut på uppdrag men Jan-Erik gör alltid en översyn själv först för att bilda sig en uppfattning om vad som hänt och vilken riktning viltet kan ha tagit.
Lazze är alltid ivrig att komma ut på uppdrag men Jan-Erik gör alltid en översyn själv först för att bilda sig en uppfattning om vad som hänt och vilken riktning viltet kan ha tagit. Foto: Amelie Länsberg Rylander
Jan-Erik markerar med snitslar skottplats och flyktriktning.
Jan-Erik markerar med snitslar skottplats och flyktriktning. Foto: Amelie Länsberg Rylander

Skottplats

När han kommer ut till skottplatsen frågar han ut jägaren för att bland annat få reda på hur många skott som avlossats, var det blev träffat och i vilken riktning det sprang. Han markerar med snitslar för att hjälpa den som ska göra eftersöket.

– När skytten berättat sitt försöker jag ta mig framåt och se, kan jag hitta något på den här skottplatsen. Att jag vill hitta saker, det är för att försöka bedöma: Vad är det för typ av skada? Är det träffat? Beroende på vilken typ av skada det är, vilket vilt det är, så kan jag lägga upp eftersök på olika sätt.

Just att hitta spår var något tidningen fick testa på. Inför intervjun hade Jan-Erik förberett ”en skottplats” med spår, så små att det inte var lönt att försöka fotografera. Ett litet blodstänk, några hårstrån, en liten benbit, två svaga klövavtryck samt lite uppriven jord.

Snitslarna har reflexer på sig för att synas även i mörkret.
Snitslarna har reflexer på sig för att synas även i mörkret. Foto: Amelie Länsberg Rylander

Ingen konst för Lazze förstås, desto svårare för ett vaket men otränat reporteröga. Utifrån de små spåren kunde Jan-Erik fastslå flera saker: Hårstråna var ljusa, korta och lite böjda, därmed kom de från benet på en dovhjort. Det hårda rörbenet gjorde det sannolikt att det rörde sig om ett framben. Den upprivna jorden indikerade ett skott som träffat lågt. Klövavtrycken visade om det kunde stödja på benet eller inte.

– Kulnedslag, hår, ben, blod och klövavtryck. Fem olika saker som vi som eftersökare tittar på. Det här använder vi för att lägga ett pussel.

Mödosamt

Varje uppdrag tar i genomsnitt 5,7 timmar men det kan förstås variera, åt båda håll. Jan-Erik har varit med om att hitta ett vildsvin cirka tre dygn efter olyckan. Då hade han jagat både på fredagskvällen, under delar av lördagen och sedan gjort ett nytt försök på söndagen.

Att vara eftersöksjägare är inte helt utan risker. Det har förekommit dödliga påkörningar, trots att säkerhetsutrustning använts och personen gått vid sidan av vägen.

Det var ingen konst för Lazze att få upp spår.
Det var ingen konst för Lazze att få upp spår. Foto: Amelie Länsberg Rylander

Utbildar andra

För den som vill bli eftersöksjägare finns en del kurser man kan gå, till exempel studiecirklar som Jan-Erik kan rekommendera. Bland annat finns studiecirklar som drivs i regi av Jägareförbundet. Jan-Erik håller även i kurser själv. Det kan också vara bra att gå med en erfaren eftersöksjägare och se hur de gör.

– Det är inte bara för att träna viltspår med hundarna. Det är att träna förarna att kunna tolka sådana här saker, säger Jan-Erik och syftar på de små spåren.

Utveckling

När Jan-Erik började med eftersök var det nästan ingen som höll på med det frekvent och han menar att det fanns en hel del i övrigt att önska. Överlag tycker han att mycket blivit bättre och att det ligger mindre skadat vilt kvar i skogen nu.

Nya jägare kanske tycker det låter spännande med eftersök men Jan-Erik tror inte de tänker på alla kilometer man kan gå utan att hitta något och all vegetation som ska forceras. Han tycker inte eftersök är det första man ska ge sig på, tvärtom.

– Eftersök är ingen lek. Det ska vara professionellt genomförande.

Eftersök är ingen lek, menar Jan-Erik.
Eftersök är ingen lek, menar Jan-Erik. Foto: Amelie Länsberg Rylander
Lazze är inte bara bra på att spåra vilt. Han är också väldigt kelig.
Lazze är inte bara bra på att spåra vilt. Han är också väldigt kelig. Foto: Amelie Länsberg Rylander

Artikeltaggar

Djur och naturJägareförbundetNationella ViltolycksrådetSkaraborgTrafikverketViltViltolyckorÄlgjakt

Så här jobbar NLT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.