Intresset för historia fick hon med sig som liten.
Men att ha det som yrke var ingen självklarhet för antikexperten Victoria Svederberg, 43.
I dag arbetar hon som chef på världens äldsta auktionshus.
– För mig är det en livsstil att jobba med det här, jag lever och andas det jag arbetar med, säger hon.
Victoria Svederberg, 43, uppvuxen på Läckö Kungsgård, är sedan tre år tillbaka chef för konstavdelningen på Stockholms Auktionsverk.
Det är ett av världens mest anrika auktionshus som grundades redan 1647.
Förutom att ansvara för konstavdelningen jobbar hon främst med att värdera konst.
– Eftersom vi gör mycket hembesök får man hantera allt från klockor, möbler och smycken, säger Victoria.
Vi träffar henne hemma hos föräldrarna Eva-Britt och Christer Svederberg som bor i ett hus i centrala Lidköping. Huset är en flygelbyggnad som en gång låg intill det stora huset på Läckö Kungsgård. I det tjusiga vardagsrummet dukas det fram te i Rörstrands Ostindiaporslin.
När Victoria och hennes familj är i Lidköping händer det ofta att de besöker favoritstället Rådhuskonditoriet tillsammans med föräldrarna Svederberg.
– Det är en fantastisk mysig stad. När vi är här försöker jag vara mycket i stadsmiljön. Men automatiskt blir det mest tid ute på Läckö Kungsgård där vi umgås med min bror och hans familj.
Det är lätt att tro att man som konstexpert brinner för någon specifik konst eller konstnär.
Men i Victorias fall är det inte så.
Hon tycker istället att det är det unika objektet i sig som är det mest spännande – allt från antikt till samtidskonst.
– Det som hände i konsthistorien från 1860 och framåt tycker jag är väldigt spännande, för helt plötsligt revolutionerades sättet att måla. Målartuben uppfanns och nu kunde man måla utomhus, säger hon och fortsätter:
– Jag jobbar ju med det här för att jag älskar konst, men det är människorna bakom konstverken och historierna som man får berättat för sig som jag tycker är det mest spännande.
En av experterna i Antikrundan
I augusti var Victoria med och spelade in SVT:s program Antikrundan som kommer att sändas i början av nästa år. Sedan i fjol är hon en del av programmets expertpanel som värderar konst. Det är ett tillfälle där branschkollegor som jobbar på olika företag plötsligt blir kollegor.
– Det är jättekul att få vara en del av den kringresande cirkusen som det programmet faktiskt är. Men det är med skräckblandad förtjusning. Det är en folkfest, men det är också en utmaning med långa dagar och hårt tempo.
– Man vet aldrig på förhand hur en dag kommer att bli och vilken typ av objekt som folk kommer med. Vi ska leverera framför kameran samtidigt som vi ska klara av våra vanliga jobb vid sidan om.
Ville bli inredningsarkitekt
Victoria har alltid haft ett intresse för konst, det fick hon med sig redan som liten. Även om hon växte upp i en miljö där intresset uppmuntrades så var det ingen självklarhet för henne att faktiskt ha det som yrke.
– När jag var liten ville jag bli inredningsarkitekt och efter gymnasiet började jag plugga ekonomi på Handelshögskolan i Göteborg. Jag tänkte att det var klokt, men det var verkligen inte min grej och det kände jag med en gång.
– Efter ett år flyttade jag till Uppsala där jag läste historia och sedan gled jag in på konsthistoria.
I samband med studierna extrajobbade Victoria Svederberg bland annat på Skokloster Slott och i Uppsala domkyrka. Några somrar arbetade hon också på Läckö slott som guide. Då var Victoria intresserad av att vara kvar i den akademiska världen och tänkte att hon skulle doktorera.
– Men så sprang jag på.... eller nej. Jag sprang efter nestorn för gammalt silver i Sverige, Susanne Silfverstolpe som jobbade på Bukowskis i jättemånga år, och frågade henne: ”Hur gör jag för att få jobb på Bukowskis?” Då sa hon vilka jag skulle kontakta och på det viset hamnade jag på Bukowskis. Jag tror att det var då jag insåg att man faktiskt kan jobba med det här.
”Är erfarenhet som gäller”
Efter universitetsexamen i Uppsala fortsatte hon sin resa till Åmells, den ledande konsthandeln i Skandinavien som hanterar konst i mångmiljonklassen.
På Stockholms Auktionsverk får Victoria se mer varierad konst eftersom det blir mycket hembesök. Det kan vara stökiga miljöer där personer har staplat föremål på varandra men också de stiligaste våningarna på Östermalm, och det hon får se är allt från loppisfynd till dyrbara konstverk.
– Det är väldigt viktigt att få se mycket konst så att man tränar ögat. I min värld handlar det inte om att vara ung, grön och hungrig utan det är erfarenhet som gäller.
Hur vill du beskriva din karriär?
– Min resa har nog varit ganska medveten skulle jag säga. Jag har hållit mig kvar i den här lilla ankdammen som det ändå är, tack vare att jag har jobbat väldigt, väldigt hårt. Jag jobbar nästan jämt och nätverkar även mycket privat. Ibland kan det vara svårt att få ihop det med familjelivet. Det är en utmaning.
Hon tar en klunk te och ställer tillbaka koppen på bordet igen.
– Jag har alltid velat utveckla mig själv och har jobbat på ställen där jag har känt att jag kan lära mig mycket.
Kan det inte bli för mycket av det goda?
– Man jobbar inte med det här för att få en fet lön. Man brinner för det och jag lär mig jättemycket varje dag. För mig är det en livsstil. Jag lever och andas det jag arbetar med.
Minnesvärt ögonblick från karriären
Ibland inträffar det som en konstexpert endast kan drömma om.
Det är när ett föremål som vid första anblicken verkar simpelt visar sig vara en dyrgrip och konsthistoriskt guldkorn.
– En man kom in till mig med ett verk som han ärvt av sin pappa. Pappan hade sagt att tavlan kunde vara värd lite pengar och att det är ett verk av John Bauer men säljaren själv hade ingen aning. Det är en konstnär som har en begränsad produktion eftersom han dog väldigt ung. Om hans verk kommer ut på andrahandsmarknaden är det oftast i form av grafiska blad, säger Victoria Svederberg och fortsätter:
– Det var inglasat och hade ett jättesmutsigt glas eftersom det stått i garaget länge. På grund av dess storlek tror jag då att det är ett grafiskt verk. Jag börjar titta närmare på det och inser när jag tar ut det ur ramen att det är en akvarell, men jag känner inte igen motivet.
Victoria kontaktar då Jönköpings Läns Museum, som har en speciell Baueravdelning, som heller aldrig sett motivet. Hon går sedan igenom all litteratur för att ta reda på vad det är för en akvarell som hon har framför sig.
– Precis innan John Bauer dog gjorde han ett beställningsarbete, en litografisk svit med hans mest kända konstverk. Det jag hade framför mig var den försvunna prinsessan som aldrig någonsin tidigare visats upp för allmänheten. Jag får fortfarande gåshud av det där. Tänk att vara med på den försäljningsresan, det var jättespännande förstås.
Konstverket såldes så småningom för närmare miljonen och den nye ägaren lät låna ut målningen till den då pågående Bauer-utställningen på Waldemarsudde, där den försvunna prinsessan för första gången på över hundra år fick hänga sida vid sida med prinsen.