Brandmannen Kjell tackar för sig efter 46 år – drivkraften har varit att hjälpa

För snart 47 år sedan gjorde Kjell Rotkirk sitt första pass som slangförare i brandkåren i Vara. I veckan sina sista pass – då som styrkeledare.

Han har inte bara fått uppleva dramatiska händelser och en snabb utveckling – utan också ett fint kamratskap.

Det var i januari 1977 som allt började. Kjells farbror Karl-Erik var brandman och var den som först frågade honom. När så dåvarande brandchefen Bosse Hallbäck ringde upp svarade han ja.

– Jag hade ju växt upp på Sveagatan och sett brandbilarna åka iväg som liten, så det fanns ett intresse, berättar han.

Kjell är för övrigt den siste som varit med på den gamla brandstationen. På den tiden låg brandstationen i det nuvarande kommunhuset.

– Det var tre garageportar mellan nuvarande Kronan och kommunentrén. Man bytte om i en korridor, berättar Kjell.

Utbildningen klarades av snabbt.

– De körde ut en bil och vi gick igenom utrustningen. Sedan var det klart, berättar Kjell.

Mycket skulle dock komma att ändras, och det snart. Den nuvarande brandstationen byggdes redan samma år. Brandchefen Bosse Hallbäck var drivande i utvecklingen mot mer moderna arbetssätt och införde bland annat fasta jourveckor som delades mellan grupper istället för de tidigare larmen som gick ut till alla.

Kjell tog förarbevis för utryckningsfordon och gick ambulans- och rökdykarutbildning. 1989 blev han styrkeledare och liksom många andra av deltidsbrandmännen i Vara har han alltså blivit kvar länge.

Var tredje vecka under alla år har han haft jour och hela tiden varit tillgänglig att åka på larm. Inom fem minuter från det att larmet går ska bilarna rulla ut från stationen, oftast går det snabbare än så.

Men själva sirenerna, blåljusen och dramatiken har inte varit drivkraften.

– Det är kul i början, men det tröttnar man på efter ett tag.

Den stora drivkraften har handlat om något annat.

– Att kunna hjälpa tredje man efter en olycka är något som drivit mig. Det finns alltid något man kan göra, säger han.

Även om en brand inte går att släcka kanske det går att förhindra att elden sprider sig till intilliggande byggnader. Att rädda ägodelar och på så sätt minimera skador kan också vara viktigt.

– Det har hänt att vi släckt för fullt på övervåningen och samtidigt burit ut saker från undervåningen, berättar Kjell.

Ett exempel han nämner inträffade under en vecka sommaren 2018, när det brann det på flera ställen, framför allt i Vedumstrakten. En av bränderna inträffade i Vedum Köks outlet, vilken totalförstördes.

– Det var en gammal byggnad i trä med en silo och vi hade ingen chans att släcka. Den låg bara 25 meter från Vedum kök och vi lyckades förhindra att branden spred sig dit. Det hade kunnat få väldigt stora konsekvenser.

Nya metoder och redskap

Utvecklingen har också varit snabb. Räddningstjänsten har fått ett antal nya redskap som gett nya möjligheter. Skärsläckare med vattenstrålar som kan bryta igenom väggar är ett exempel. Värmekameror med vilka det går att lokalisera annars osynliga brandhärdar är ett annat. Hydrauliska verktyg är effektiva för att klippa upp bilar ett tredje.

Dessutom har modern kommunikationsteknik gett nya förutsättningar för samarbete och samordning mellan räddningsstyrkorna.

Inte bara teknik och organisation har utvecklats och blivit mer effektiv. Räddningstjänsten har också blivit bättre på att stötta sina brandmän efter påfrestande upplevelser.

– Vi har debriefing efter en del insatser. Då går vi igenom vad som har hänt och hur vi upplevt det. Och när det finns någon som haft en upplevelse som han inte mår bra av så finns det också kamratstödjare, berättar Kjell.

Kamratskapet och sammanhållningen är för övrigt något Kjell framhåller särskilt. Brandmännen gör ofta saker tillsammans, ibland spektakulära sådana, som dansgruppen Vara Firedancers som uppträdde i olika sammanhang.

I dansgruppen deltog inte Kjell. Däremot syns han i den almanacka med bilder på lättklädda och sotiga brandmän, vilken inbringade 65 000 kronor till Barncancerfonden.

– Kamratskapen är det som gör att det känns lite vemodigt att sluta. Men jag kommer att hälsa på utan att behöva tänka på jourveckor, säger han.

Att efter alla år slippa ha jour var tredje vecka innebär också en ny frihet både för Kjell och för hans familj.