Hoppa till huvudinnehållet

Familjen om sorgen efter ett förlorat barn: ”Det känns inte så just då – men det blir bättre”

Publicerad:
Reporter Åsa Mwansa
Åsa Mwansa
asa.mwansa@nlt.se
Hemma i Norra Vånga har familjen Falkestål en minnesplats för äldsta dottern Julie som dog redan i mamma Emmas mage. Den 30 september varje år åker de och firar hennes födelsedag vid graven i Strängnäs.
Hemma i Norra Vånga har familjen Falkestål en minnesplats för äldsta dottern Julie som dog redan i mamma Emmas mage. Den 30 september varje år åker de och firar hennes födelsedag vid graven i Strängnäs. Foto: Sören Turesson

På lördag är det åtta år sedan Julie Falkestål föddes. Hennes födelsedag firas varje år av familjen som sedan dess utökats med barnen Ellie, 5, Elton, 4, och Lias, 1,5 år.

Men de får göra det vid Julies grav. Hjärtat slutade slå redan i mamma Emmas mage.

– Vi kommer alltid ha fyra barn, eller fem om vi får ett till, säger pappa Rickard.

För paret Falkestål har Julies död inneburit djupaste förtvivlan. De bodde vid den tiden i Strängnäs och levde i mörker lång under tid efteråt. Varje dag satt de vid den förstfödda dotterns grav och grät.

Julie skulle förlösas med kejsarsnitt var det bestämt. När det var en månad kvar till utsatt datum kände Emma att något var fel. Hon var i vecka 33 och tyckte att fosterrörelserna hade minskat oroväckande. Ett par gånger var hon inne på sjukhuset men blev hemskickad. Någon dag senare kände hon inga rörelser alls, och då blev hon äntligen tagen på allvar.

Det konstaterades att barnets hjärta inte slog och Emma fick en tid för igångsättning nästa dag. Hon och Rickard fick åka hem med vetskapen om att en förlossning väntade och att barnet inte levde.

– De sa att det mentalt sett är bättre med en vanlig förlossning, vilket jag kan hålla med om så här i efterhand. Men just då kändes det brutalt, säger Emma.

Långt avsked

Deras respektive föräldrar var med efter förlossningen. Emma och Rickard satt länge och höll i det efterlängtade barnet. De väntade och hoppades att hon trots allt skulle öppna ögonen och börja andas.

– Våra föräldrar höll henne också. Vi tog bilder, sparade en hårlock och gjorde hand- och fotavtryck, säger Emma.

Dödsfallet betecknades som plötslig spädbarnsdöd eftersom ingen annan orsak kunde konstateras.

Redan dagen efter fick Emma kontakt med Spädbarnsfonden, en ideell förening för föräldrar i samma situation. Någon att prata med som hade gått igenom samma sak.

– Vi hade tur att få en minnespåse och jag fick en kontaktperson och kurator att prata med, som förstod. Det betydde jättemycket, säger Emma.

Bredvid stod Rickard och upplevde det hela lite vid sidan av, men i högsta grad delaktig i sorgen.

– Det var så konstigt hela grejen, tänk bara att sedan lägga ner henne i en kylväska. Hon fick aldrig ta det där första andetaget. I vår värld skulle det ju ha blivit den lyckligaste dagen, säger han.

Efter mängder med beslut om begravning, kremering eller inte, gravsten med mera, tog sorgen helt över deras liv. De orkade inte laga mat och tänkte att de aldrig kommer bli föräldrar. De vågade inte hoppas.

På väggen hänger fyra födelsetavlor för Rickard och Emmas barn Julie, Ellie, Milton och Lias.
På väggen hänger fyra födelsetavlor för Rickard och Emmas barn Julie, Ellie, Milton och Lias. Foto: Sören Turesson

Äntligen föräldrar

Efter ytterligare en graviditet som slutade i ett tidigt missfall bestämde de sig för att ta en paus. Men tre år efter Julie var så Ellie på väg, strax efter att de hade flyttat till Norra Vånga.

– Vi var oroliga hela tiden, det var ju inte ens roligt att vara gravid, säger Emma.

Med sin historik var utgångsläget ett helt annat denna och de två nästkommande graviditeterna. Deras oro togs på största allvar. Sjukvårdspersonalen ville självklart försöka hjälpa dem så mycket som möjligt.

– Så vi kunde i princip ringa in och säga att nu behöver vi ett ultraljud, och då bokade de direkt in en tid. Så de stöttade oss mycket, säger Rickard.

Till andra som har gått igenom samma sak skulle Emma och Rickard först och främst vilja skicka med hur viktigt det är att prata. De har själva varit väldigt öppna med att berätta om Julie och att det går att lära sig leva med sorgen.

– Sen att inte tappa hoppet om barn, att man vågar hoppas. Det blir verkligen bättre, även om det kommer jobbiga perioder som Julies födelsedag och julafton till exempel, säger Emma.

När sorgen känns tung går familjen till sin minnesplats hemma i trädgården och tänder ett ljus för Julie.
När sorgen känns tung går familjen till sin minnesplats hemma i trädgården och tänder ett ljus för Julie. Foto: Sören Turesson

Glöm inte papporna

De vill båda även uppmärksamma papporna, som hamnar lite i kläm.

– Jag tror rent allmänt att man som pappa stänger sig och inte pratar om det. Det ska vara lite macho. Jag har varit väldigt öppen, men jag väljer vem jag pratar med för jag vill inte släppa in någon som inte förstår, säger Rickard.

Han tänker särskilt på vissa som menar att det är ett missfall de har råkat ut för.

– Vi har haft missfall och det är tidigt i en graviditet. Det är jobbigt det också, men det är skillnad. Julie hade fingrar och tår, hon var allt.

På lördag åker familjen till Strängnäs, som de gör varje år. Julies födelsedag ska firas och familjen kommer alltid att hålla hennes minne levande.

– Vi ska hälsa på henne och äta tårta då, säger lilla Ellie.

Emma och Rickard menar att sorgen efter ett förlorat barn går att lära sig att leva med, även om det inte kändes så den första tiden.
Emma och Rickard menar att sorgen efter ett förlorat barn går att lära sig att leva med, även om det inte kändes så den första tiden. Foto: Sören Turesson
Lias, ett och ett halvt år, är än så länge minstingen i familjen Falkestål.
Lias, ett och ett halvt år, är än så länge minstingen i familjen Falkestål. Foto: Sören Turesson

Artikeltaggar

FörlossningGraviditetMänskligtNorra VångaSträngnäsVaraVård och omsorg

Så här jobbar NLT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.