Homosexuell.
Skammen var bottenlös när Maria insåg att det var precis det hon var.
Svärtan i självföraktet djupnade genom kristna vänners dömande.
– Efteråt har jag insett att det var rena övergrepp de utsatte mig för, säger Maria Larsson.
Det är i början av 70-talet och Maria, 10 år, sitter i slöjdsalen på Månesköldskolan i Lidköping och småpratar med en klasskamrat.
Kamraten förklarar vad en homosexuell person är för något, det vill säga; en kille eller tjej som vill vara tillsammans med någon av sitt eget kön.
Maria som tidigt känt att hon var annorlunda fick plötsligt ett ord som svarade mot hennes egna känslor. ”Jag blev varm. Jag blev stolt”.
Känslan höll i sig i några sekunder tills kamraten hann tillägga: ”Det är så äckligt. Kan du fatta, Maria. Så äckligt”.
Sekvensen finns med i Maria Larssons bok ”Nu blundar de som tror sig se” som kommer ut i handeln om några veckor.
Maria, 60 år, gör i boken upp med den tidsanda som rådde under hennes uppväxt i Lidköping och som fortfarande hänger kvar i samhället vad gäller synen på homosexualitet.
– Jag har skrivit den här boken av två skäl. Dels för att berätta hur det gick till, för det var en kompakt tystnad runt det här på den tiden, dels för att sätta igång samtal och en dialog, säger hon.
Inte sätta dit någon
Hon betonar att hon inte är ute för att peka ut personer och sätta dit någon. Därför använder hon inte personers rätta namn i boken. Platser, händelser och kön har ibland även mixats om. Innehållet i boken är självupplevt, men den är klassad som en roman.
– Jag känner inga hard feelings i dag och har inga problem med att besöka Lidköping. Jag känner bara kärlek till staden. Men det som då förekom måste berättas. Det är mycket bättre i dag, men fortfarande kan det vara väldigt tufft att komma ut som homosexuell, understryker hon.
Många är de som vittnat om att småstaden är en problematisk plats att växa upp på om man är annorlunda. För Maria växte den känslan med åren. Puberteten visade på ett snart kommande vuxenliv och det livet verkade inte vara något för henne.
För homosexuell fick man ju inte vara. Det förstod hon ju och inget av det hon läste gav henne någon annan uppfattning.
– När man slog upp ordet på 70-talet så var det alltid förknippat med en avvikelse och till och med Socialstyrelsen hade fogat in det under klassificeringar av sjukdomar.
Annons i NLT
Rädslan och samtidigt längtan efter att berätta var stor och i ren desperation satte hon in en annons i NLT med innebörden att hon var så förtvivlat ensam och inte orkade med livet. Med darrande ben gick hon senare tillbaks för att hämta ut de svar på annonsen hon fått.
– Jag var väl 22 år eller något sånt.
Då hade hon fortfarande inte talat med någon om sin hemlighet – inte ens med sin tvillingsyster Eva som hon visste brottades med samma skamkänslor som hon själv.
Ett svar hon fick kom från en kvinna som var aktivt kristen. Kvinnan, som vi kan kalla för Ann, blev hennes vän och tog med henne i kristna sammanhang som Maria sedan blev en del av.
Hon var snäll och den första person som Maria vågade öppna sig för.
Mottagandet hon fick när hon berättade innebar däremot ingen lättnad utan istället många extra år av fördjupad sorg och skam för Maria.
– Bra att du berättar det för mig, men det är inte friskt, men Jesus kan göra dig hel, sa kvinnan efter Marias ”bekännelse”.
Bar på en synd
Maria var nu helt införstådd med att hon bar på en sjukdom. Full av självförakt tog hon osäkert emot förböner av kristna auktoriteter. I boken beskriver hon hur några av dem besökte hennes hem och ville driva Satan ur henne och hennes väggar.
”Jag invände, men fick ett bibelord tillbaka. Jag protesterade, men fick ett annat bibelord. Jag grät, men fick ytterligare ett bibelord”, skriver hon i boken.
Hon upplevde sig leva på randen till ett icke-liv och släppte in personerna med en enda förhoppning: att lyckas bli som alla andra.
Vid ett annat tillfälle togs hon åt sidan efter en gudstjänst för att den onda homosexualiteten skulle drivas ut. Frågorna hon fick från kostymklädda män, chockade henne. ”Hur ofta onanerar du”, frågade de.
– Jag inser ju långt efteråt att det var ett rent övergrepp de utsatte mig för. Jag borde anmält dem till polisen.
Maria menar att det bemötande hon fick var sprungen ur en välvilja, hur kränkande den än ter sig. Det var människor som trodde att de gjorde gott.
– Men jag vill berätta om det för det är så många som inte vet om vad som försiggåtts.
De förlösande orden
Så här 30 år senare är det svårt att förstå hur detta kan vara möjligt. Det är Marias bild av vad som hände, ingen person ställs till svars som kan bekräfta eller motsäga det som hände.
Men ändå?
Förekommer det fortfarande?
Maria har lämnat den svåra tiden bakom sig. Hon är i dag trygg i sig själv och har hjälp av att skickligt kunna klä erfarenheter och känslor i ord. Boken är ett bevis på det. Sedan 23 år lever hon i ett samboförhållande och hon har varit framgångsrik i arbetslivet.
– Jag jobbar som chef på ett IT-företag.
Men Lidköping lämnade hon som 25-åring i ren desperation för att bli någon annan. Göteborg blev hennes stad och det var även här hon hittade gayvänner som gjorde att hon kunde gå vidare.
En del vänner var kristna och en av dem var studentpräst. ”Maria, det är okej att vara homosexuell”, sa prästen utan att lägga till orden ”men bara om...”.
– För mig var det jätteviktigt att det var en kristen auktoritet som sa det, säger Maria.
Föreläser i Lidköping
Hon står nu i färd med att låta boken flyga iväg och landa hos så många som möjligt för att skapa samtal och dialog.
Första platsen blir passande nog Lidköpings bibliotek. Den 20 oktober gästar hon en kulturlunch där hon ska berätta mer om småstaden, frikyrkan och inte minst tystnaden.