Hoppa till huvudinnehållet

Efter alla svåra år – nu vill Emelie hylla sin mamma: ”Vill ge någonting tillbaka”

Publicerad:
Under nästan hela sitt liv har Emelie Jonsson levt med psykisk ohälsa. Hennes mamma Eva Jonsson har aldrig lämnat hennes sida. Nu vill dottern hylla sin mamma för allt hon har gjort för henne under alla svåra år.
Under nästan hela sitt liv har Emelie Jonsson levt med psykisk ohälsa. Hennes mamma Eva Jonsson har aldrig lämnat hennes sida. Nu vill dottern hylla sin mamma för allt hon har gjort för henne under alla svåra år. Foto: Sören Turesson

Under nästan hela sitt liv har Emelie Jonsson levt med psykisk ohälsa. Hennes mamma Eva har alltid funnits vid hennes sida – på akuten, intensiven och olika avdelningar.

Nu vill Emelie hylla och ge något tillbaka till sin mamma – som tagit hand om henne mer än sig själv.

– Jag har inte gjort något särskilt, jag är ju bara en mamma, säger Eva Jonsson.

Vi träffar mor och dotter i radhuset i Margretelund. Värmen är påtaglig denna förmiddag.

Mamma Eva visar oss vägen från hallen till altanen. Här är det både skugga och lite svalare. Dottern Emelie hälsar och vi slår oss ner. Framdukat på altanbordet står kaffe, vatten och kakor.

Emelie, som NLT har skrivit om tidigare i början av förra året, ger en uppdatering om sitt mående. Hon berättar att det är samma som tidigare – PTSD, ätstörning och pågående utredning för bipolär sjukdom.

Det var när Emelie var 20 år gammal som Eva märkte att hennes dotter inte mådde bra.

– Då berättade hon det själv också, att hon inte hade mått bra de senaste fem åren. Vi tänkte att det kanske var puberteten, berättar Eva och tittar omsorgsfullt på sin dotter som sitter bredvid henne.

Eftersom Emelie studerade till högstadielärare i Eskilstuna och inte var hemma så mycket hade hon lyckats dölja det bra, berättar Eva.

– Först blev man ju chockad. Det var ju inte alls vad man trott. Sen blev det mycket kontakter med vården, eftersom det både var ätstörningar och självskadebeteende, säger hon och fortsätter:

– Det gick fram och tillbaka. Någon ville inte hjälpa henne på ätstörningsenheten för hon hade självskadebeteende och inte på enheten för självskadebeteende för hon hade ätstörningar. Så det fanns liksom ingen som kunde ta hand om båda delarna.

Frustration och maktlöshet – det var så Eva kände när ingen ville hjälpa hennes dotter. Hon visste inte vart hon skulle vända sig när hon ringde runt till olika enheter för att få hjälp.

Det fanns också ett annat problem – eftersom dottern var över 18 år så blev allting mycket svårare på grund av sekretess.

– Man både grät, var arg och frustrerad, berättar Eva.

Stor lättnad

2012 fick Emelie äntligen hjälp. Hon blev inskriven på ätstörningskliniken i Göteborg och bodde där under 15 veckors tid. Det var då som Eva började känna av hur hon själv mådde. Samma år blev hon sjukskriven på grund av utmattning.

Oron har varit det tuffaste under de åren.

– Man är orolig över att hon ska göra något. Det har hon ju i och för sig gjort också, du har försökt att ta ditt liv, säger Eva och tittar på Emelie.

Eva frågar Emelie om det går bra att hon berättar det för oss. Hon nickar och säger att det är okej.

I början kände Eva att familjen var ensamma om att ha psykisk ohälsa. Men efter stöttning från både vården och samtal med andra föräldrar, som också har psykisk ohälsa i familjen, förstod hon att de inte är ensamma.

– Jag har gått med i en anhöriggrupp som Lidköpings kommun anordnar. Det är ingen professionell som håller i det, men vi är i alla fall alla föräldrar som är där och pratar. Det är egentligen det man behöver. Ibland kan man prata om något annat också.

”Hon har satt mig före sitt egna liv och jag vill kunna ge något tillbaka. Hon har fått kämpa i så många år nu för min skull”, skriver Emelie i sin nominering om mamma Eva.
”Hon har satt mig före sitt egna liv och jag vill kunna ge något tillbaka. Hon har fått kämpa i så många år nu för min skull”, skriver Emelie i sin nominering om mamma Eva. Foto: Sören Turesson

Vill ge något tillbaka

I nomineringen till NLT:s tävling Makalösa människor berättar Emelie hur stor betydelse hennes mamma har haft under alla svåra år. Hon menar att hennes mamma Eva har tagit mer hand om hennes mående än sitt egna.

– Det är därför jag vill ge någonting tillbaka. När jag såg den här grejen om makalösa människor, så tänkte jag direkt att jag skulle nominera henne, säger Emelie.

I nomineringen skrev du att hon bland annat suttit vid din sida på intensiven och akuten. Vad har det betytt för dig?

– Det har varit bra att veta att man har någon för det är inte alla som har det. Jag har träffat många med samma problem som mig där deras anhöriga klippt kontakten. Så därför känner jag att mamma har gjort väldigt mycket, säger Emelie.

Hur känns det för dig Eva att höra det?

– Det är nästan så man får tårar i ögonen, säger hon, tagen av Emelies ord.

Eva fortsätter:

– Jag känner att jag inte gjort någonting särskilt, jag är ju bara en mamma.

Emelie påpekar att Eva tänker mer på sig själv än andra.

– Det kanske har med det yrket man har valt, att man jobbar inom vården. Man är van att ta hand om andra, säger Eva.

När Eva väl prioriterar sig själv tycker hon om att resa och vara ute i naturen. Familjen har en liten stuga dit de brukar åka.

– Där tycker jag om att vara, berättar hon.

”Släppa lite grann”

Relationen mellan mor och dotter är i dag god. Tillsammans brukar de gå på stan och fika samt åka på semestrar – då går de gärna på konserter och teatrar tillsammans.

Men som i alla relationer blir de ibland osmans.

– Så är det för alla, säger Emelie.

Eva nickar och fyller i:

– Det händer väl inte så ofta i och för sig att vi är osams. Nu har man försökt att släppa taget lite grann. Lite mer än vad jag har kunnat göra förut.

EVA OCH EMELIES RÅD

Tips om psykisk ohälsa:

• Var inte rädd att prata om det med andra.

• Man ska inte skämmas över sin psykiska ohälsa.

• Ha inte dåligt samvete som förälder att man har gjort något fel.

Emelies nominering:

Jag har stort sett hela mitt liv levt med psykisk ohälsa och vid min sida har min mamma alltid funnits där. Hon har suttit vid min sida på intensiven, akuten och olika avdelningar. Hon har kämpat för att jag ska kunna få ett värdigt liv.

Enda sedan jag berättade om min ätstörning och mitt självskadebeteende har mamma alltid funnits där för mig. Även om det är svårt att prata med sina anhöriga om sitt psykiska mående så har hon trots det förstått hur jag mår.

Hon har satt mig före sitt egna liv och jag vill kunna ge något tillbaka. Hon har fått kämpa i så många år nu för min skull.

Jag älskar min mamma så otroligt mycket och vill tacka hennes för det.

Läs också

Artikeltaggar

LidköpingMakalösa människorMänskligtPsykisk ohälsaVårdVård och omsorgÄtstörningar

Så här jobbar NLT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.