Lisa är utåt sett som vilken åttaåring som helst – men hennes historia skiljer sig från de flestas.
Hon är född i Sverige i samband med att hennes mamma sökte asyl, men har numera sina vårdnadshavare i det familjehem hon bor i.
Ett mångårigt hot har dock blivit verklighet.
Lisa ska utvisas till Albanien; ett land där hon inte ens kan språket.
– Man kan inte utvisa ett barn från sina svenska vårdnadshavare, hur kan man göra det? frågar sig Paulina Backström.
Vi slår oss ner i de mörka fåtöljerna hemma hos Hans och Paulina Backström i Järpås som tar plats i soffan mitt emot. Mellan dem sitter åttaåriga Lisa.
De ser henne som sin dotter. Hon ser dem som sina föräldrar.
Paret har under 30 års tid varit ett familjehem, men kampen de står inför nu liknar inget annat de upplevt.
Hur länge Lisa kommer få vara med dem vet de inte längre. Migrationsverket har nyligen beslutat att åttaåringen ska utvisas till Albanien med sin biologiska mamma. En kvinna som Lisa endast har träffat två timmar varje månad de senaste två åren.
– Men endast en kvart av de två timmarna har fungerat. Sedan har mamman bara stirrat framför sig och inte orkat mer, berättar Paulina.
Socialtjänsten vid Lidköpings kommun har deltagit vid mötena och bedömer att mamman inte kan tillgodose flickans behov av boende, tillsyn, omsorg och skydd på grund av sitt mående.
Trots det är utvisningsbeslutet fattat.
– Jag vill verkligen stanna, säger Lisa.
Född i Sverige
Lisa föddes på Skaraborgs sjukhus i Skövde december 2014 och tillbringade första året på ett migrationsboende med sin mamma, mormor och moster.
När Lisa var ett år gammal blev hon och mamman via socialtjänsten placerade i Järpås hos Hans och Paulina Backström. Det dröjde endast några dagar innan de insåg att mamman inte hade förmågan att ta hand om sin dotter.
– Det fungerade inte och Lisa blev därför familjehemsplacerad hos oss, säger Paulina.
Ett och ett halvt år senare kom första stora smällen.
Lisa blev utvisad till Albanien tillsammans med mamman.
– Lisa fick en chock, hamnade på sjukhus och låg och skrek efter Hans och mig i tolv dagar. Hon kunde inte språket och kände egentligen inte sin familj heller. Hon åkte tillbaka med sin mamma – men de hade inte direkt någon relation till varandra, säger Paulina.
Hans och Paulina hade via Facetime daglig kontakt med Lisa under nästkommande fyra månader, innan de fick återse flickan vintern 2017.
Via gästvisum kunde mamman och Lisa tillbringa ytterligare tid på svensk mark innan de återvände till Albanien på nytt i slutet av februari 2018.
Under nästkommande två år tillbringade mamman och Lisa tiden i Albanien samt hos släktingar i Tyskland under, vad Hans och Paulina påstår, destruktiva former.
– Det blev mycket bråk och släkten ansåg att de inte kunde ta hand om Lisa heller, säger Paulina Backström och menar att Lisa både upplevt och blivit utsatt för våld.
Oväntat samtal
I slutet av februari 2020 ringer telefonen hemma hos Järpåsparet.
Det är Lisas mamma i andra änden och hon är på väg till dem utan förvarning.
Hans och Paulina tar emot mamman och Lisa på nytt, och låter dem bo under deras tak under drygt ett år – men problematiken är sig lik. Lisas moster och mormor befinner sig under tiden i Halmstad och välkomnar mamman dit – men inte Lisa.
Via socialtjänsten blev flickan familjehemsplacerad hos Hans och Paulina på nytt sommaren 2021.
– Vi ville inte att Lisa skulle lämna oss, säger Paulina och tittar på henne.
– Vi ville ha dig hos oss hela tiden.
Hans och Paulina är Lisas vårdnadshavare sedan den 29 mars i år.
– Lisas mamma är helt med på det. Hon ser att Lisa har starkare anknytning till oss och Sverige, men det påstår Migrationsverket att Lisa inte har. De säger att hon har starkare anknytning till Albanien och hennes mamma, säger Paulina.
Oro för konsekvenser
Nu ska flickan alltså utvisas igen.
– Man kan inte utvisa ett barn från sina svenska vårdnadshavare – hur man kan göra det? frågar sig Paulina Backström.
– Det jag kan tycka är beklämmande är att man tror att Sverige är rättssäkert, men det här visar att det inte finns någon rättssäkerhet och definitivt inte för små flickor, säger Paulina.
– Det är en av sakerna som vi har reagerat mot i det här beslutet, att det är samma familj de säger ska ta hand om Lisa i Albanien igen, säger Hans Backström.
– Det är mormorn, mostern och mamman – och de har inte förmågan att ta hand om och skydda henne, fyller Paulina i.
Ett annat stort problem är, enligt Järpåsparet, flickans pappa. Han har aldrig träffat sin dotter, men ska ha utsatt modern för omfattande våld.
– Det är inget vi har fått bekräftat, men enligt mamman, mostern och mormorn ska han vara tungt kriminellt belastad, säger Paulina Backström och fortsätter:
– Det vi är rädda för är att de inte kan skydda Lisa tillräckligt och att hon hamnar i farliga situationer. Det finns inget skydd för Lisa.
Paret har tidigare försökt att adoptera Lisa men nekats.
– Vi är för gamla – så ser vårt system i Sverige ut. Jag är 57 och du är 66, säger Paulina och tittar på Hans.
Efter beskedet
Lisa följer samtalet om hennes historia och det är tydligt att hon fått höra den förut.
När vi träffas har ett dygn passerat sedan hon fick veta om Migrationsverkets senaste beslut.
– Jag tycker det är dåligt, för jag vill ju stanna. Jag tänkte att jag inte skulle få stanna för de tycker att jag ska vara i Albanien och mamma ska ta hand om mig, fast hon inte kan det. Jag vill verkligen stanna här. Jag är väldigt ledsen för att de tog det beslutet, säger Lisa och blir omkramad av Paulina.
Det är en rädsla som legat och pyrt under flera år.
– Speciellt under sista året. ”Varför tar det så lång tid för Migrationsverket”. Det är en fråga som du har ställt nästan varje dag, säger Paulina medan Lisa nickar.
– Det här är så fel. Och att beslutet är taget på felaktiga grunder gör oss riktigt arga, säger Paulina Backström.
De menar att bilden som Migrationsverket målar upp om att anknytningen mellan mamman och Lisa skulle vara starkare än den mellan Järpåsparet och Lisa inte är sann.
– De kan inte ens ha läst igenom socialtjänstens papper ordentligt och speciellt inte under den här tiden som varit nu, där det varit oerhört tydligt om vilka brister det finns, säger Paulina.
Enligt Migrationsverket ska det finnas dokumenterade brister i mammans beteende, men också att mamman uttryckt sig hoppfull om att ändra sin livssituation.
Hans och Paulina Backström är dock starkt kritiska till beslutet.
– Både skola och soc har verkligen tryckt på bristerna, säger Paulina.
– De har inte sett till Lisas bästa och inte följt Barnkonventionen det minsta. I mina ögon har de bestämt att de inte ska få stanna, fortsätter hon.
Livet i Järpås
Samtidigt som oron är ständigt påtaglig har Lisa försökt leva som vanligt i Järpås de senaste åren. Hon går i andra klass i Järpås skola, är duktig i klassen, tycker om att sjunga och har vanligtvis många kompisar omkring sig.
– Jag vill inte lämna dem, säger hon och fortsätter:
– Det kan bli ganska svårt att få kompisar i Albanien.
Språket är ett stort problem.
Förutom något enstaka ord har hon ingen kunskap om albanska.
– Jag kan inte språket, säger Lisa.
– Det har skolan också kommit fram till när de genomfört tester, att svenskan är Lisas hemspråk, berättar Paulina Backström.
Lisa visar de färgglada halsbanden som hänger runt hennes hals. Smyckena har hennes klasskamrater gjort till henne efter att de nåtts av nyheten om att hon ska utvisas.
– Jag har fått massa saker, säger Lisa.
Oklart datum
Ärendet är numera hos gränspolisen. När utvisningen äger rum är i nuläget oklart.
– Vi har bett om att det ska vänta, så hon kan vara med på skolavslutningen och gärna över sommarlovet – så vi får mer tid att jobba på det här, säger Paulina Backström.
Hoppet ligger på ett överklagande i Europadomstolen.
– Så här får det inte gå till. Så här kan man inte göra, att besluta att barn ska lämna landet när det finns en kommun som är så fantastisk som ställer upp, stöttar och tycker att hon ska vara här, säger Paulina.
– Det finns ju en klar tillvaro för henne här. Allt är klart och manegen är krattad, säger Hans Backström.
– När det finns en familj som vill att barnet ska stanna, när barnet vill stanna, när mamman vill att barnet ska stanna, när socialtjänsten ser att barnet bör stanna. Det är så märkligt att det kan bli ett annat beslut, avslutar Paulina Backström.