Therese Kristiansson, 27, hade precis totalrenoverat drömhemmet – farmors gamla hus på landet utanför Lidköping – när telefonsamtalet med frågan om att bli pressekreterare kom.
I januari gick flyttlasset till en etta i Bryssel och numera rör hon sig vant i EU-parlamentet där historia just nu skrivs.
Så hur gick det till när hon väckte liv i ungdomsförbundet, blev yngst i fullmäktige och till slut hamnade i världspolitikens korridorer? Vi träffade Therese på plats i Strasbourg.
Therese Kristiansson, 27, brukar infinna sig 07.30 på kontoret. Den där första timmen går åt till att få koll på nyhetsläget i världen, Sverige och – Skaraborg. Samtidigt som hon överblickar dagen övar hon franska fraser med städerskan.
– Jag ska börja ta kvällskurser, berättar Therese medan hon kryssar mellan kostymklädda axlar i EU-parlamentet.
Hon håller hårt i telefonen, hennes viktigaste arbetsverktyg. Förra årets valrörelse blev ett bevis för hur det mesta kan skötas från dess appar.
– Nu ska vi hitta Carina och filma några klipp till hennes sociala medier, säger Therese.
Under förmiddagen har hon fått hantera följderna av att några aktivister hotade att hoppa från läktaren i plenisalen, vilket gjorde att lokalen där Carina Ohlsson (S) befann sig fick utrymmas.
Sedan några veckor är Therese hennes pressekreterare.
– Det är den mest välklädda arbetsplatsen jag varit på, utan tvekan. Garderoben har fått sig en uppdatering. Nu är mina vanligaste arbetsskor klackskor, skrattar hon och letar rätt på EU-parlamentarikern från Lidköping i myllret.
Ingen politisk uppväxt
Vi backar bandet till 2012. Den då 17-åriga Therese går andra året på Katedralskolan där samhällsintresset blomstrar, åtminstone vid skolbänken och i matsalen.
– Jag och min kompis pratade mycket om orättvisor, men hade aldrig tänkt på partipolitik. Jag hade ingen koppling hemifrån eller politisk uppväxt, men vi blev uppmuntrade av vår lärare som sa ”ni har ju åsikter om allt” att kolla upp olika ungdomsförbund.
Vännerna googlade rätt på de åtta riksdagspartierna för att placera sig på den politiska skalan och kunde snabbt utesluta alla utom ett. Socialdemokraterna kändes rätt och inom loppet av två veckor hade de väckt liv i Skaras vilande SSU-förening.
– Efter en månad var vi det största ungdomsförbundet i kommunen och från att vi bara hade varit två dök det upp 20-25 medlemmar vid våra möten.
”Är det värt det?”
Men de politiska samtalen i korridorerna upphörde inte när Therese tog studenten. Som 18-åring valdes Axvallstjejen in som den yngsta ledamoten i fullmäktige samt barn- och utbildningsnämnden där hon propagerade för ungas delaktighet i sin skolgång.
– Jag ska inte sticka under stol med att jag fick höra ”lilla gumman” och ”det här förstår du inte, du har för lite erfarenhet” . Samtidigt har jag alltid haft stöttning runtomkring som gjort att jag vågat ta debatten.
Som reporter i Skara bevakade undertecknad ofta Therese i talarstolen och att det tidvis var hårda tongångar och ett tufft politiskt klimat undgick ingen.
– Det har många gånger varit slitigt och man har frågat sig ”är det värt det?” , framför allt när man lyft debatter och mothugget varit personligt. Samtidigt blev jag tryggare i mina egna värderingar. Att bearbeta och slåss för sin sak ger tid för eftertanke, säger hon och menar att ett förtroendeuppdrag är det finaste man kan få.
– I partier som bygger på folkrörelser får man växa in i rollen. Det gör att när man får tyngre uppdrag så är man väldigt grundad.
Renoverade farmors hus
Efter studenten läste Therese statsvetenskap och kommunikation på Göteborgs universitet med praktik hos partiet i samma stad. Därefter återvände hon till SSU Skaraborg en sväng som ombudsman innan hon blev barn- och ungdomsstrateg på Skövde kommun, men sommaren 2021 återvände hon som ombudsman för Socialdemokraterna Skaraborg.
– Jag trivs i roller där jag får ha många bollar i luften och se andra människor växa. Jag gillar att stå i bakgrunden och lyfta fram andra, för det finns så många stjärnor i vår rörelse som borde ta större plats, säger Therese.
Så i oktober kom det där samtalet från Carina Ohlsson som hon inte minst hade lärt känna under valrörelsen. Therese kommer ihåg hur hon sjönk ner på köksstolen i det nyrenoverade drömhuset utanför Tun.
– Min farmor bodde där när jag var liten så jag har många barndomsminnen därifrån. När man totalrenoverat något har man satt sin prägel på allt och mycket gjorde vi själva.
Therese som precis hade genomgått en separation såg fram emot att landa i sin nya tillvaro, men insåg samtidigt att chansen att under 1,5 år arbeta som pressekreterare till en EU-parlamentariker inte växer på träd.
Möter världsledare ”på jobbet”
– Mitt jobb handlar om att underlätta Carinas politiska vardag. Stötta upp inför och efter möten med underlag, sköta praktiska saker som att boka resor och besök, men också kommunicera det hon gör i EU-parlamentet hem till Sverige.
Thereses första arbetsvecka i januari skedde samtidigt som svenska ministrar började åka till Bryssel med anledning av ordförandeskapet. Rakt in i hetluften, men det är också där hon trivs som bäst.
– EU är en oerhört viktig internationell spelare och eftersom de flesta världsledare har en dialog med EU så dyker de också upp i Bryssel, säger Therese och nämner president Zelenskyjs besök förrförra veckan.
För under såväl pandemin som anfallskriget mot Ukraina och jordbävningen i Turkiet och Syrien har EU haft en betydande roll. Therese menar att det svåraste är att förstå byråkratin och alla processer, liksom gatulogiken i Belgiens huvudstad.
– Eftersom Bryssel består av flera kommuner är det en småstadskänsla. Samtidigt finns det inga storköp utan man får gå till grönsakshandlaren, charkuteristen och så vidare. Det är charmigt, men ibland lite jobbigt att handla efter en lång arbetsdag, säger hon med ett skratt.
Trivs nära politiken
För trots att varje parlamentariker har fyra anställda är det fullt upp. Under dagen plingar Thereses mobil konstant.
– Både jag och Carina vill få ut så mycket som möjligt från tiden fram till EU-valet 2024, ha örat mot marken och genomföra bra politik.
Fast även om Therese njuter av det nya äventyret ser hon lika mycket fram emot den dagen hon får byta ut den 34 kvadratmeter stora ettan i Bryssel mot drömhuset igen.
– Storstan i all ära, men jag trivs bäst på landsbygden med naturen tätt inpå och ser fram emot att skapa ett liv därhemma också. Samtidigt har jag inga planer att byta bana, jag trivs nära politiken där jag får vara med och göra skillnad på riktigt, säger hon.
