Det är snart ett år sedan som Grästorps kommun fattade det blixtsnabba beslutet att skicka två bussar till den ukrainska gränsen.
Två som körde bussarna var Stefan Wikstedt och Ulf Sahlin, nu berättar de om resan till gränsen.
Grästorparna Stefan Wikstedt och Ulf Sahlin hade frivilligt anmält sig att köra den långa resan mot Polen.
– Jag hade hört talas om att det var någonting på gång och då sa jag till frugan att ringer de och frågar så kommer jag åka. Det var inget att fundera på, säger Stefan Wikstedt
– Det var inte ett så svårt beslut att ta. Man hoppas ju att någon annan skulle göra likadant om vi var i samma situation, fyller Ulf Sahlin i.
Resan började klockan två på lördagen från Grästorp. Från Karlskrona tog de nattfärjan över till Polen.
Förutom de frivilliga som anmält sig för att åka med så var bussarna fulla med förnödenheter, det var allt från mat till kläder.
– Vi hade halva bussen i stort sett full med grejer, säger Stefan.
Bombning vid gränsen
Väl framme i Polen började den långa färden till Zamość, en mindre stad fem mil från den ukrainska gränsen.
– Den natten då vi åkte ner så bombade de ett utbildningsläger vid polska gränsen och det var inte långt från där vi var. Så det märktes ju lite, det kom bland annat en del stridsvagnar, säger Ulf.
Annars märkte de ingenting av den pågående invasionen i grannlandet, inte förrän de anlände till Zamość på söndagskvällen.
– Det var ingen som visste vad vi skulle möta när man kom ner dit. Man hade ingen aning om vad människorna vi skulle möta hade varit med om, vad de hade sett eller vad de hade varit utsatta för, säger Ulf.
De anlände till en stor gymnastiksal som staden satt upp som ett center.
– De hade sängar för dem som kom så att de kunde sova lite lätt, säger Ulf.
– Och de hade satt upp ett stort tält utanför där de hade mat, kaffe och te, lägger Stefan till.
I drygt två timmar stannade de vid sportcentret i utkanten av staden.
Få ville följa med
Hela tiden kom det bussar och parkerade precis utanför anläggningen, dels de från ukrainska gränsen, dels bussar som skulle vidare från Zamość.
De flesta skulle till städer som Warszawa och Kraków, men även till städer i Tyskland. Så fort en buss på väg till en större polsk stad kom, sprang människor fram för att försöka få plats.
I och med att två bussar skickades från Grästorp beräknade man att cirka 100 platser kunde fyllas totalt.
Men inte riktigt så många fick de med sig för när frivilligarbetare ropade upp att en buss skulle avgå till Grästorp i Sverige blev det ingen stor aktivitet i vänthallen.
– Många som kom frågade bara var bussen gick och när man sa Sverige så ville de inte åka, säger Ulf.
Få av flyktingarna talade engelska, än mindre svenska. Därför valde de flesta att vänta på en buss med en destination närmare hemlandet.
”Gick rätt till dörren”
Till slut fick de ändå med sig 72 personer. De kom främst från Ukrainas näst största stad Charkiv.
– Vi hade några som gick direkt från bussen som kom från gränsen och klev i stort sett rätt in på våran, säger Stefan.
En som var målmedveten in på bussen det var tvååriga Sofia, det berättar Ulf:
– Ett minne som jag nog alltid kommer bära med mig är Sofia när hon klev på bussen. Hon var inte ens tre år då. Hon var väldigt målmedveten och gick rätt till dörren. Det var bara för mamman och de andra att hänga efter.
Stefan tänker också tillbaka på ett minne av passageraren Lubov, en av de äldsta som klev på:
– Hon kom i badtofflor, en plastkasse och en liten ryggsäck på ryggen. Det var allt hon hade fått med sig.
”Många som var ledsna”
Många kände ingen utanför landet och satte sig på bussen mot Grästorp utan en aning om vart de var på väg.
– De hade aldrig hört talas om Sverige, säger Ulf.
När bussarna skulle lämna Gdansk beskriver Ulf och Stefan att det var det mycket känslor i bussen, både sorg och tacksamhet.
– Det var många som var ledsna, säger Ulf
– De kände väl att nu lämnar vi, fyller Stefan i.
Resan hem gick inte lika smidigt som resan dit. På färjan var det problem med passen och en buss gick sönder och behövde bärgas av.
När de efter en väntetid i Karlskrona började rulla igen så gick resan till Migrationsverket i Göteborg där de fick vänta ytterligare flera timmar.
På tisdagen parkerade de utanför Grästorps konserthus. Väl på plats fanns värdfamiljer beredda att ta emot flyktingarna och öppna upp sina hem.
När Stefan och Ulf tänker tillbaka på resan är det inga tvivel om att de hade tackat ja ifall frågan dök upp igen:
– Absolut, det skulle jag inte tveka på, säger Stefan snabbt.