Julia, 29, ådrog sig förlossningsskador: ”Många lider utan att få rätt hjälp”

Efter att ha fött tre barn lider Julia Löfgren Helge, 29, av flera förlossningsskador. Nu vill hon väcka liv i en allt för tyst debatt.

– Vi måste våga prata mer öppet om förlossningsskador, många har ont i onödan, samtidigt som man inte blir tagen på allvar inom vården. Vi måste få till en förändring, menar Julia.

Det är inte helt ovanligt att födande kvinnor drabbas av någon form av förlossningsskada. Trots detta är det något som få pratar om.

– Jag vet knappt någon i min omgivning som är drabbad. Ingen som är öppen om det i alla fall. Men i de Facebookgrupper om förlossningsskador som jag är med i är det tydligt. Vi är många som lider, ofta utan att få rätt hjälp, berättar Julia Löfgren Helge.

Strax utanför Skara, intill Dagsnäs slott, bor Julia tillsammans med sin sambo Daniel Agrell, 30, och barnen Stella, 4, Felix, 2, och Elsa, åtta månader.

Många drabbas av skador

Många som föder vaginalt får någon typ av bristning i underlivet. Dessa delas in i olika grader beroende på hur allvarliga de är.

Vid sin första förlossning drabbades Julia av en grad 3-bristning med ytlig sfinkterruptur, vilket innebär att ringmuskeln har skadats.

”Obehag där nere”

– På kvinnokliniken förklarade de för mig att jag på grund av det har fått framfall i ändtarmen och att jag därför har svårt att tömma tarmen. Avföringen kan då samlas i en ficka, vilket gör det svårt att få ut allt. Det är som att det är ett obehag där nere, ett konstigt tryck, säger Julia som på gott och ont, har vant sig vid besvären.

– Skadan bekommer mig inte särskilt, och jag märker inte av den mer än när jag går på toa.

Finns det ingenting att göra åt skadan?

– Inte i nuläget, mer än knipövningar. Men i framtiden kan jag behöva bedömas om en operation är nödvändig. Så det oroar mig, att skadan ska förvärras i framtiden.

Vid samtliga tre förlossningar ådrog sig Julia förlossningsskador, om än av olika svårighetsgrad. Förutom grad 3-skadan fick hon även en bristning av grad 2 och en av grad 1, vilket är den vanligaste och lindrigaste varianten. Dessa märker Julia inte av alls fysiskt,

Däremot var förlossning nummer två svår, både psykiskt och fysiskt.

Vidöppen hjässbjudning

Felix föddes med så kallad vidöppen hjässbjudning, vilket innebär att barnet ligger med ansiktet uppåt, vilket ledde till att han hade svårigheter att komma ut.

– Jag var helt slut och låg med krystvärkar i fyra timmar. Under den tiden kan jag inte minnas att jag fick veta varför de tog sådan tid, först efteråt fick jag veta att han hade legat felvänd, jag kan tycka det är märkligt att man inte sa något.

När Felix väl var ute hade han blåmärken som såg ut som sår i ansiktet, berättar Julia.

– Det blev en explosion av känslor, dels av att se sitt barn så, dels att Daniel inte fick vara med på grund av pandemin. Vi blev inlagda på neonatalavdelningen och det var tufft att vara ensam i det.

Smärtor i svanskotan

Vid den förlossningen drabbades hon även av den skada som hon lider mest av i dag – en skada på svanskotan, där besvären förvärrades successivt.

– För varje dag som gick fick jag ondare och ondare i svanskotan. I dag är det så illa att jag har svårt att sitta på stolar, gå promenader och att stå upp för länge. Ibland är det helt fruktansvärt och jag ligger i sängen och vrider och vänder mig av smärtan.

När Julia berättade om besvären för en barnmorska fick hon till sig att smärtan berodde på foglossning. Detta utan att ha blivit undersökt.

– Barnmorskan menade att det brukar gå över efter en period, så jag litade på det.

Gav sig inte

Under ett års tid hörde Julia av sig till barnmorskan då hon inte blev bättre, och varje gång konstaterades det felaktigt att det var foglossning det rörde sig om.

– Jag är egentligen inte den som tjatar, men när det gör så ont att jag har svårt att jobba, bära mina barn och göra vardagliga saker, då är det svårt att finna sig i att det rör sig om foglossning.

Julia kände stor frustration och upplevde att hon inte blev tagen på allvar.

Bristfällig eftervård

– Jag tycker att eftervården har varit extremt dålig och att jag har blivit förlöjligad och förbisedd. Jag har fortfarande inte fått en riktig bedömning, mer än att man har gissat sig fram.

Men fortfarande är det inte helt klart vad för typ av skada det är, i dagsläget tror vården att Julias svanskota ska ha förflyttats vid någon av förlossningarna.

– Jag har fått rådet att vända mig till en fysioterapeut då man tror att en del av problematiken ligger i spändhet i bäckenet. Enligt mig borde jag egentligen remitteras till en specialist för att få korrekt diagnos, så man vet varför jag har ont, innan man börjar behandla.

En skrämmande tanke för Julia är att hon kommer ha ont hel livet utan att veta varför.

Härdar ut i nuläget

– Jag är 30 år och vill inte leva så här för alltid. I nuläget härdar jag ut smärtan, men att alltid ha det så här vill jag inte.

Nu hoppas Julia på att fler ska våga öppna sig om sina förlossningsskador, och att mentaliteten att ”Det ska göra lite ont efter att man fött barn” slopas.

– Förhoppningen är att kunskapen inom vården ska bli bättre och att de som i dag inte söker hjälp ska våga göra det. Framförallt så vill jag att vi ska bli lyssnade på och få rätt hjälp.