Till sjöss med vackra Marianne – har renoverats för över en miljon

En kapten som kört jorden runt, Wivan som fått en dragspelsgrupp uppkallad efter sig, båtfanatiker och livsjutare på 125-åringens trädäck.

NLT har fått följa med på m/s Mariannes första tur från Hällekis hamn.

Sommarens varmaste dag. Solkräm blandas med svett. I Hönsäters hamn är det helt stilla på bryggan. Här ligger den 125 år gamla båten m/s Marianne, som med ny motor och snälla händers omsorg glatt viftar med små festliga flaggor mellan masterna. Många passagerare har gått till Falkängen för att äta lunch, och de som är kvar på båten samtalar lojt under akterdäckets skuggande tak.

Mariannes hemmahamn är Mariestad, och därifrån körs hon på kortare turer. Idag är första gången som hon besöker Hällekis. Två resor hit har planerats i sommar, detta är den första, den andra avgår i början av augusti. De flesta gick ombord i Mariestad och åker tur och retur, men vi är flera som kliver på i Hällekis och tar Kinnekulletåget tillbaka.

En liten hund kliver ombord. På ryggen bär hon en blå handduk som doppats i sjövatten för att ge svalka. Klockan närmar sig 15, passagerarna kommer tillbaka från lunchen, skepparen i vit skjorta går ombord, och strax startar han motorn.

Försökte byta bandnamnet

Ett par vattenskotrar följer Marianne ut ur hamnen, från en röd skuta fotograferas hon, Kinnekulles blå berg blir mindre bakom båten och i fören har Wivans Svänggäng dragit igång sin dragspelsrepertoar. Tre av fem medlemmar är med idag.

Gruppen är uppkallad efter medlemmen Wivan Andersson, men hon är inte glad över det.

– Jag tycker att det är dumt. Jag har aldrig gillat namnet, säger hon.

– Nej, det har du inte. Vi försökte byta och bara kalla oss Wivans, men det gick inte att ändra, förklarar Gunbrith Sandberg, och förtydligar att namnet redan var inarbetat.

Gunbrith, Wivan och Marianne Birgersson är ofta ute och spelar på båtar.

– Det är högsäsong nu, och våra barnbarn tycker att vi aldrig har tid för dem. Men det ger en sådan glädje att spela!

Wivan och Gunbrith köpte dragspel och lärde sig spela när de gick i pension.

– Vi hade en gubbe som lärde oss. Han kunde inga noter, vi kan inga noter, och sedan sa han att ”nu är ni så bra att jag inte kan lära er mer”, berättar Gunbrith Sandberg, som startade dragspelsgrupp med väninnorna.

Hunden - en kopia av Berra

Hunden med den blå handduken på ryggen är en dvärgschnauzer. Hon heter Nelly och njuter av smekningar från medpassagerarna. Matte Ann-Charlotte Östman förklarar att Nelly är av samma ras som Berras hund i tv-programmet Vägens hjältar.

– Han ser ut som en dvärgschnauzer själv, kommenterar Mia Stridhfors som sitter bredvid och klappar Nelly.

– En dvärgschnauzer vill alltid vara med, säger Ann-Charlotte, och så följer ett livligt samtal om hundar, dvärgschauzrars fördel mot andra raser, och om vovven bör sova i sängen eller inte.

Åker ni tillsammans, är ni kompisar?

– Vi blev det nu! Hundar förenar, vet du, förklarar Mia Stridhfors.

Kungabrev i hytterna

Man kan ta med egen matsäck, eller handla fika i salongen med de djupröda sofforna. Syskonen Celvin och Calista Carlström håller koll på kaffet. De sommarjobbar på båten, de är ungdomarna i den ekonomiska föreningen som äger båten. Förhoppningen är att de ska ta över driften så småningom.

En trappa från salongen leder ner till de renoverade hytterna. Lars-Gunnar Nygren, kassör, visar. Där hänger kungabreven, undertecknade av kung Carl XVI Gustav, som skickats i samband med ekonomiska bidrag för renovering. Marianne var i dåligt skick när föreningen tog över henne 2003. Motor och maskiner har bytts, invändig och utvändig renovering har krävs. Över en miljon kronor har pumpats in i båten.

Det är mycket pengar.

– Lite fanatiska är vi väl...

Elektroniskt sjökort

En smal trappa leder upp till befälhavare Pelle Skårstedts plats. Han har ständigt någon bredvid som vill prata, men den som vill komma upp måste böja på nacken, det gör ont att slå i huvudet i den låga dörröppningen. Pelle bär vit skepparmössa och skjorta, och befinner sig högre än alla andra på båten. Han vinkar till en motorbåt och en vattenskidåkare som ligger i vattnet. Instrumenten fascinerar; en stor kompass, knappar och reglage, men till vänster finns ett modernt, elektroniskt sjökort, som visar att båten går i åtta knop, och att sjödjupet är nio och en halv meter. Sjödjupet minskar snabbt, fyra meter, två och en halv... Vi närmar oss Mariestad och passagerarna betraktar kyrkan och hamnlivet där vi strax lägger till. De två timmarna ombord har gått alltför fort, den svalkande sjövinden ersätts av matdoft från hamnstånden. Inget känns mer passande i denna stund än att sätta sig med en glasstrut och smälta intrycken, i väntan på tåget tillbaka.