Hovslagaren Isabel gör djuren en tjänst: ”De blir glada och då blir jag glad”

Man kan inte bli annat än glad när man stiger in hemma hos 33-åriga Isabel Westin i Täng. Här har kreativiteten själv bosatt sig.

Egenmålade tavlor, guldramar, livfulla tapeter och kökslådehyllor.

Hur hon hinner med allt med tanke på hennes yrken är en gåta för den som fullkomligt ramlar i säng efter en vanlig arbetsdag.

Isabel Westin har nämligen inte ett vanligt kontorsarbete där hon jobbar ”nine to five”. Hovslageri, verka klövar och hoppa in som avbytare på olika lantbruk är vad hon ägnar arbetsdagarna åt.

– Jag började sko mina egna hästar när jag gick i nian. Jag tyckte att det verkade kul och dessutom var vår hovslagare inte så bra och kom sällan, så jag tänkte att jag nog kunde göra det bättre själv, berättar hon.

Var för ung

Det gick si och så med det. Som sextonåring började hon på Uddetorps lantbruksgymnasium och började dessutom helgarbeta på travet. Där fick hon veta mer professionellt hur en häst ska skos.

– I arbetet ingick mycket hovjobb och jag bestämde mig redan då att jag skulle bli hovslagare.

Så när studenten var tagen och man hade sjungit klart om studentens lyckliga da’r sökte hon in till hovslagarprogrammet på yrkeshögskolan.

Hon kom inte in.

– De sa att jag var för ung. Så i stället gick jag en kurs i att bli djurskötare på grisproduktion, flyttade till Gotland och började jobba med det.

Sökte på nytt

Grisarna fick hennes tid i sex år innan hon tog upp den gamla hovslagardrömmen, och dessutom hamnade i Grästorpstrakten på grund av kärleken. Den här gången var hon tillräckligt gammal för att komma in på yrkeshögskolan.

Efter ett och ett halvt år, 2006, var hon färdig och arbetade som hovslagare i tre år tills hon blev gravid.

– Jag jobbade till vecka 18, det är längre än vad man brukar. Att vara hovslagare är ett tufft jobb, förklarar Isabel.

Fem månader efter förlossningen var Isabel åter ute och skodde hästar.

– Man måste träna för att klara av slitaget som yrket ger. Det gjorde inte jag och kroppen tog stryk när jag började igen, jag hade tappat så mycket muskulatur.

Nästan samma sak

Efter otaliga besök hos sjukgymnaster träffade hon en läkare som magnetröntgade henne. Det visade sig vara diskbråck i ländryggen, bland annat.

– Ett ljus slocknade, för läkaren sa att det inte borde opereras. Men det skulle läka bort i en åldrande process. ”Hur lång tid tar det då?” frågade jag för det lät ju hoppfullt.

Tio, femton år, trodde läkaren. Lång tid.

– Jag älskar mitt jobb, och behövde hitta på något annat att göra, för grisar ville jag inte jobba med igen på heltid.

Därför blev det till att sätta sig i skolbänken igen. Klövvård var det som stod på schemat denna gång.

– Det är ju nästan samma som hovslageri; man arbetar med form, balans, symmetri.

Benlyftare, vinkelslip och verkstol

På kursen deltog åtta personer, vilket slog tidigare rekord på antal elever. Få väljer nämligen att utbilda sig inom klövvård.

– Jag vet inte varför men gissar att det är för att det är farligt och tufft. Men det är ingenting mot hovslagare. Där håller man hästen själv, du kan få 600 kilo sparkade på dig när som helst.

När man verkar klövar däremot hissas kon upp till lämplig arbetshöjd i en form av ”hängmatta”. Kon sitter fast, och även om den inte gillar det så accepterar den det.

En benlyftare hjälper klövvårdaren att sätta fast det ben vars klöv ska bli verkat. Klövverkaren går över klöven med en vinkelslip och fixar till den innan kon släpps ut igen.

Två minuter tar hela proceduren från att kon kommer in i verkstolen till det att den kommer ut.

– Vi förebygger problem men åtgärdar också sådana som redan finns. Klövarna växer och om de inte verkas kan kon få problem med leder, eller få stora blödande sår. Blir de halta minskar deras mjölkproduktion och framförallt är det etiskt fel att de ska lida.

150 kor på en dag

I november blev Isabel färdig med sin utbildning och nu arbetar hon tillsammans med en kollega som har en verkstol. Runt 150 kor kan de verka under en dag, och det blir för det mesta bara en besättning per dag.

– Smittskyddet är viktigt. När vi är färdiga så tvättar vi våra verktyg i hett vatten och desinficerar dem. Det får inte blandas mellan olika besättningar.

Trots smärtan i kroppen fortsätter Isabel med hovslageriet vid sida om.

– Det går bra så länge jag inte gör det för mycket. Det gör ont men inte som om jag skulle ha skott varje dag.

Bättre välfärd för korna

Klövvårdare, hovslagare och också avbytare nämndes tidigare. Isabel arbetar även på Agrotjänst och hoppar in på de lantbruk där det behövs hjälp. Ett varierande jobb, minst sagt.

– Man mjölkar kor, klipper kor, plockar kycklingar, städar stallar ... Men där är lönen inte lika bra som hovslagare eller verkare, det går nästan plus minus noll. Det kostar 1 400 kronor att sko en häst, och vi tar 100 kronor per ko när vi verkar dem.

Men det är inte pengarna som är det viktigaste för Isabel.

– Jag älskar form och symmetri, och jag känner att jag gör djuret en tjänst. Det är så tillfredsställande. Det blir en bättre välfärd för korna. De blir glada, djuren blir glada och då blir jag glad.

När Isabel efter intervjun tänker på allt hon har berättat blir hon en smula överraskad. Bara 33 år gammal och så mycket i bagaget.

– Gud vad jag har hunnit med mycket saker!