Allt fler studenter på högskolan har problem med språket: ”Jätteallvarligt”

Högskolestudenter som har uppenbara problem med språket har blivit fler. Om det vittnar Gabriella Andersson, Virpi Westin och Birgit Persson på Högskolan i Skövde som i sina respektive roller kommer i kontakt problemet på olika sätt.

– Det är jätteallvarligt, säger Birgit Persson.

Oförmåga att ta till sig, och själv skriva, akademiska texter har målats upp som en av konsekvenserna av det minskade bokläsandet hos yngre. I debatten har högskolelektorer förfasats över nya studenter som inte kan uttrycka sig begripligt i skrift och varnat för ett ras för Sverige som kunskapsnation.

Men är det verkligen så illa?

Vi tog kontakt med Gabriella Andersson, Virpi Westin och Birgit Persson på Högskolan i Skövde. De är i tur och ordning ämnesansvarig i svenska, samordnare av insatser för studenter med funktionsnedsättning respektive studiehandledare – roller som innebär att de är väl lämpade att ge en bild av läget – och svaret på ovanstående fråga som utkristalliseras under den knappt timmeslånga intervjun är kanske både ja och nej.

För samtidigt som det fortfarande finns gott om studenter som håller en språkligt hög nivå är det en växande skara som har allvarligt bristande färdigheter. Den uppfattningen är trion samstämmig om och den ökade efterfrågan på stödkurser, det faktum att allt fler elever utan regelrätt läsnedsättning efterfrågar inläst kurslitteratur och att studiehjälpen känner av ett större tryck befäster bilden.

– Jag ser stor skillnad framför allt hos studenter med svenska som modersmål. Ordkunskapen har blivit sämre; de har ett fattigare språk. Det är fler och fler som har uppenbara problem med språket, säger Birgit Persson som jobbar med Studieverkstan, en stödinsats där studenter kan få hjälp med bland annat läs- och skrivbiten.

Inte ungdomarnas fel

Gabriella Andersson tycker att det är viktigt att inte skuldbelägga ungdomarna för den försämring som tycks ha skett, utan menar att det handlar om vilka förutsättningar de har fått.

– Det är inte så att de har sämre intelligens eller är omotiverade, säger hon och riktar istället blicken mot skolan, där hon själv har varit yrkesverksam som lärare på både högstadie- och gymnasienivå.

– Lärarna är väldigt ensamma – de ska ta hand om allt själva, säger hon och nämner en övertro på digitala läromedel, otillräckliga stödfunktioner, avsaknad av mindre undervisningsgrupper och en inkluderingstanke som inte fungerar som några av problemen.

– Inkluderingen blir bisarr när det handlar om att alla elever i klassen ska vara i samma klassrum, alltså att själva rummet blir det viktiga, istället för verklig inkludering i verksamheten utifrån barnets behov.

Många elever tycks utveckla strategier för att dölja sina svårigheter under grundskole- och gymnasieåren, påpekar Virpi Westin – något som bäddar för ett brutalt uppvaknande när de inleder högskolestudier.

– Det är sorgligt att man ska behöva vara så pass gammal innan det upptäcks, att man kan få högskolebehörighet utan att kunna författa en text, säger hon.

Läsning A och O

Att raset i läslust har ett samband med sjunkande färdigheter när det gäller det akademiska språket framstår som uppenbart för Gabriella Andersson, Virpi Westin och Birgit Persson.

– Läsning är A och O skulle jag säga. Det är till exempel enorm skillnad mellan de som har föräldrar som kontinuerligt har läst för dem och de som inte har haft det, menar Gabriella Andersson.

– Jag har hittills inte träffat en enda elev på Studieverkstan som säger att den läser mycket, konstaterar Birgit Persson.

En demokratifråga

Men trots larmrapporter och varningsflaggor verkar alltså utvecklingen tuffa på i en nedåtgående riktning. Anledning till oro? Tveklöst, menar Birgit Persson.

– Sverige ger ju sken av att vara en kunskapsnation, att konkurrera med kunskap, men om ingenjörer, arkitekter och alla andra med högre utbildning inte kan skriva begriplig svenska – vad händer då? Det är jätteallvarligt tänker jag.

Kollegorna håller med och lyfter de mänskliga vinsterna av att ha erövrat språket: förmågan att beskriva sin verklighet, att kommunicera sina känslor, att utöva sina demokratiska fri- och rättigheter.

– Språklig oförmåga kan bli en ingång för fake news och extrema åsikter, påpekar Birgit Persson.