Att jobba med sport är inget för 24-åriga Sara Christiansson.
Hon vill skilja på idrott och privatliv. Kanske inte så konstigt när man är elitidrottare och lägger hela sitt liv på sporten.
Under onsdagens kulturkväll i konserthuset var det Grästorpsbördiga Sara Christiansson som stod i centrum och berättade om livet som elitidrottare och hur hon kom in på banan.
Första gången hon smakade på löpningen var under femmornas kamp på skolan.
– Jag skulle springa 1 000 meter på bana och det gick över förväntan. Jag vann med en okej tid och min idrottslärare Karin Månsson tyckte att jag skulle satsa på friidrott.
Sagt och gjort. Den aktiva tjejen lade snart både tennis, dans och fotboll på hyllan för det nyfunna intresset.
– Jag minns min första tävling. Den var i Göteborg och jag var nog likblek i ansiktet där jag stod på startlinjen. Jag visste ingenting om hur tävlingar gick till.
Sara kom sist och kände att hon inte ville fortsätta med löpningen, men ändå grodde något i henne.
– Jag kände att jag ville visa dem att jag kunde bli bättre. Ja, och nästa tävling gick ju bättre. Då kom jag näst sist.
Mycket tacksamhet
Trots motgångar har Sara klättrat sig uppåt och gång efter annan hamnat överst på prispallen. Hon tävlar för Sävedalens AIK och är med i svenska landslaget i friidrott, där hon springer medeldistans (800 till 10 000 meter) samt terränglöpning.
– Jag läser tredje året på arbetsterapeutprogrammet vid Göteborgs universitet. Många tycker att jag borde arbeta med något som har med sport att göra men det vill jag absolut inte. Jag vill skilja på idrott och privatliv.
– Jag är en riksidrottselev, det innebär att jag kan anpassa mina studier efter tävlingar, vilket jag är väldigt tacksam för.
Tacksamheten till föräldrarna är också oerhört stor för Sara:
– Jag har elitsatsat i kanske fyra, fem år och det är viktigt med uppbackning hemifrån. Det har varit mycket pendling fram och tillbaka till Göteborg innan jag flyttade dit, pappa har suttit på parkeringen, ätit, väntat och till och med sovit i bilen. Och mamma har cyklat med mig på många pass i Grästorp.
– Även sponsorer är viktiga. Jag har valt fel idrott om jag vill tjäna pengar, man får ingen lön och det är dålig vinstpeng så för mig är det finansiellt omöjligt att träna på heltid. Då är det viktigt med sponsorer. Jag tycker att fler skulle sponsra individuella idrottare.
”Bara att springa”
Annat som är viktigt att tänka på som elitidrottare är vetskapen om att det är en livsstil att tävla på så hög nivå.
– Jag har fått välja bort väldigt mycket och anpassar livet efter träningen. Som elitidrottare är det sova, äta, träna som gäller. Det är ett väldigt svartvitt liv, men jag har aldrig ångrat det. Jag hade aldrig vågat stå här i dag och föreläsa om det inte hade varit för idrotten.
Sara krossar också fördomen som många har för just löpning. ”Det är väl bara att springa”. Riktigt så lätt är det inte.
– Jag önskar att det var det. Jag tränar åtta till tio pass i veckan och det blir ungefär tolv mils löpning i veckan. Man utsätter kroppen på ett ohälsosamt sätt, det är påfrestande både psykiskt och fysiskt, det är väldigt sällan man inte har ont någonstans i kroppen. Jag har varit skonad från skador, men vi får se hur fräsch jag är i kroppen sen.
Det är inte bara att springa som står på agendan. Styrketräning och även smärtsam idrottsmassage ingår i konceptet som är väl planerat tillsammans med bra tränare, idrottspsykolog, och en dietist som ger kostrådgivning. Men självklart finns det tid för vila också.
– Jag har tio dagar säsongsvila per år. Då tar jag inte ett enda löpsteg.