Läckövarvets återkomst bjöd på en minnesvärd debut för Mikael ”Mocho” Tunali.
Vid första halvmaran i tävlingssammanhang slog 41-åringen till med en överlägsen seger. Samtidigt putsades han sitt personbästa med cirka sex minuter i den 25-gradiga värmen.
– Jag har bastat mycket - därav klarar jag värmen, säger ”Mocho”.
Vid samma period förra sommaren ekade Hagavallen på Kållandsö tom på grund av pandemin. På lördagen var det mer rörelse; klassiska löptävlingen Läckövarvet var tillbaka.
– Underbart!, säger tävlingsledaren Mikael Larsson från arrangören Kållandsö GoIF och fortsätter:
– Det är roligt att det börjar igen - folk har längtat efter att få tävla.
Sena anmälningar
Årets upplaga, den 21:e i ordningen, fungerar även som distriktsmästerskap och 230 deltagare ställde upp i de olika loppen. Många av dem hoppade på i sent skede efter restriktionerna släppts.
– 90 personer anmälde sig de sista dagarna, säger Mikael Larsson, säger Mikael Larsson.
När man blickade ut över tävlingsområdet infann sig känslan av normalitet.
Det var så här det var före världen stängdes ner.
Tävlingen var dock coronaanpassad.
– Vi har gjort det vi kan, sedan gäller eget ansvar. Men vi har bland annat ingen prispall och deltagarna får själva hämta sina priser, säger Christer Olsson, Kållandsö GoIF.
Debut med klass
Vinnaren i herrarnas elitklass över 21 kilometer - Mikael ”Mocho” Tunali från Vinninga, tävlandes för Lidköpings VSK - vann i överlägsen stil. Ensam anlände han till upploppet och hade dessutom tid att springa på fel sida om avspärrningen för ett ögonblick innan målet passerades på tiden 1,16.01 - en putsning på personbästa med cirka sex minuter.
Dessutom var tävlingen hans första halvmara i karriären.
En hyfsad debut.
– Det gick helt okej, säger 41-åringen ödmjukt.
”Okej” säger mannen som precis haft ensam ledning halva loppet - i 25-gradig värme dessutom.
– Jag är en van bastare, därav klarar jag värmen. Jag brukar basta i Skara och där är det 90 grader.
Men du brukar inte springa i bastun?
– Nä, jag brukar springa först, sedan basta.
Tvåan, lagkamraten och Lidköpingsbon Gustav Myrberg, var cirka två minuter bakom och var aldrig riktigt nära att utmana. Efter cirka elva-tolv kilometer slog tröttheten till.
– Jag fick slå av på takten lite och det var samma för två år sedan. Jag vet inte vad det beror, men någonting är det. Det kanske har satt sig på hjärnan lite, säger Gustav Myrberg som ändå var nöjd med resultatet.
Barnens varv
Först ut i Läckövarvet var dock barnen. Med rejäla kliv fyllde en hel drös barn och ungdomar den 1,4 kilometer långa slingan i skogen vid Hagavallen.
Två av dem var Astrid, snart tre år, samt storebror Vilmer, sex år, som sprang med mamma Anna och pappa Niklas, samtliga med Holth som efternamn.
– Det var roligt, säger Vilmer som vanligtvis springer en gång i veckan i LVSK:s löpskola.
Nu är det dock sommaruppehåll, men det passar ju bra. Det här är ändå vad Vilmer gillar bäst.
– Det är roligast med tävlingar, säger han.
Lilla Astrid var inte lika talför, men snabbare än mamma var hon!
– Ja, säger hon kort och koncist.
Jogga är knepet
Strax bredvid står Rebecka Midemalm, snart fyra år, och får en kanna vatten över huvudet. Nu är hon sval men medaljen om halsen värmer.
– Den ska jag ta med hem, hänga på väggen och visa mina kompisar, säger hon.
Även Rebeckas syster Gabriella, snart åtta år, är nöjd.
– Det gick ganska bra. Jag sprang förbi några som hade stannat, men jag vet vad man ska göra; man ska jogga - det är knepet, säger hon.
Ett framgångsrecept signerat Gabriella Midemalm.