Gästkrönika: Exorcism funkar inte i politiken - heller

Krönikor
PUBLICERAD:
Bättre att fokusera på vad du själv vill än vad andra står för, skriver NLT:s gästkrönikör Anders Blomberg.

Den pågående kampen inom svensk partipolitik börjar alltmer likna William Friedkins gamla skräckfilm Exorcisten.

För er som inte sett den kan jag säga att ni inte har missat något. Den saknar helt proportioner och är närmast en parodi på sig själv. Den börjar med att en stackars flicka (Linda Blair) blir besatt av Satan. En präst (Max von Sydow) ägnar sedan resten av filmen åt att driva ut den onde. Det hojtas ur heliga skrifter och det skvätts med vigvatten. Det är ett hiskeligt spottande, morrande och svärande i ungefär två timmar. Sedan är filmen slut.

Men det är som sagt på film. I verkligheten lär det inte fungera. Hela tanken är bakvänd eftersom exorcism per definition gör det påstådda problemet till handlingens huvudperson. Allt annat, inklusive den krassa verkligheten, får biroller. Jag menar, om så självaste djävulen vore å färde kan det väl knappast vara god ide att ge honom oinskränkt uppmärksamhet? I en kort passus i Lukasevangeliet möts Jesus och djävulen i en öken. Man skulle kunna tro att det då blev en brakande uppgörelse i Tolkiens anda. Men icke. Djävulen vill att Jesus ska jobba åt honom. Jesus säger att han har annat att göra. Då går djävulen sin väg för att sedan i princip försvinna ur storyn. Det hela är snarare ett puttrigt samtal där potentaterna förklarar för varandra varför de inte är överens och vad de anser vara viktigt. Inte särskilt spännande men nog så lärorikt. Fokus på rätt sak vinner, är poängen.

Strategin - en valvinnare

Detta får mig att tänka på Fredrik Reinfeldt (givetvis utan vidare jämförelser). Det sägs att han vann valet 2006 för att han till skillnad mot sina företrädare lät bli att tala om Socialdemokraterna hela tiden. Han talade om vad han själv skulle göra istället för att älta fiendens förehavanden. Oavsett vad man anser om Alliansen så var strategin klockren. Nu råder som bekant nya politiska rågångar och vad man än tycker om det så kan man notera att Moderaternas och nu även Liberalernas öppning gentemot Sverigedemokraterna har fått regeringen att skälva. Och det är här som ”remaken” av Exorcisten tycks ta sin början.

Som i fråga om all exorcism är det åter igen ”den onde” som ska få all uppmärksamhet. Detta efter logiken att det egentligen aldrig har varit något större fel på vare sig Moderater eller Liberaler. De har bara hamnat i dåligt sällskap och håller på att bli besatta av onda makter. Det gamla prästerskapet inom svensk politik tar sig an utdrivningen med emfas.

Hultqvists utbrott ett klassiker

Peter Hultqvists affekterade utbrott i Aktuellt blev en viral klassiker, där han röd i ansiktet och viftande med armarna ville tillintetgöra Jimmie Åkesson med repeterade formuleringar som han läste, om inte i en helig skrift, så dock från en fusklapp. Under Stefan Löfvens omtalade framträdande i SVT:s 30 minuter ägnade han, enligt kritiker från både höger och vänster, överdrivet lång tid åt SD och närmast ingenting om den egna politiken. I Expressen beskrev Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad sin relation med Moderaterna som de vore goda vänner. Att de förr kunnat ”enas om fundamentala värden” och att hon nu var ”orolig för att Moderaterna är på väg bort”. Alltså ett språk som brukar gälla en käresta som är på väg att göra slut. Till största del handlade artikeln dock om Sverigedemokraterna.

Strategin är säkert medveten men handlar inte om omsorg om vare sig Moderater eller Liberaler utan är politiskt spel. Den förmodade tanken är att få borgerliga väljare att avstå från att rösta på sina partier i ren förskräckelse. Detta är dock riskabelt. Att på samma sätt markera inåt den egna rörelsen kan bli rena självmordsprojektet för regeringen. Tunga LO-företrädare har varnat sitt parti för att driva valrörelse som handlar om vad folk INTE ska rösta på, samt om vilka de borgerliga partierna inte ska samarbeta med. Konsekvenserna kan bli förödande, menar man.

Fokus på egna mål

Jag är benägen att hålla med. Exorcism fungerar inte. Det gäller även politik. Det går inte att besvärja bort problem vare sig de anses komma från höger, vänster eller från helvetet självt, om man så tycker.

Att hålla fokus på de mål man själv vill uppnå är den enbart fungerande strategin i alla sammanhang, Det borde vara solklart vid det här laget. För det kan ju (Gud förbjude!) inte vara så att det saknas egna mål?

Till de som nu tävlar om hur tjocka och blodröda linjer de kan dra till höger och vänster över den politiska spelplanen, vill jag bara påminna att Max von Sydows rollfigur, prästen i filmen Exorcisten, förgjorde sig själv i sin kamp. Däremot förblev Satan vid god vigör, så långt jag känner till. Det kan kanske vara något att ha i bakhuvudet inför kommande valrörelse.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.