Gästkrönika: Ingen Kim Jong-un i Lidköping - inte än i alla fall

Krönikor
PUBLICERAD:
NLT:s gästkrönikör Jesper Bengtsson skriver om vikten av öppenhet från kommunens sida för att skapa engagemang bland medborgare.
Foto: Daniel Strandroth, Sören Turesson

Är det ett problem att medierna skriver om politiska förslag innan de är beslutade?

Ja, i alla fall om man ska tro det förslag till internkontrollplan med riskanalys som togs fram i två av kommunens nämnder.

Nu är texten borttagen.

Utmärkt.

Jag hoppas att alla verkligen förstod hur korkad en sådan text var.

Det är förstås inte en risk att medierna skriver om politiska förslag innan de är fattade. I själva verket är mediernas bevakning en förutsättning för hela det demokratiska samtalet.

Låt oss säga att det handlar om en förändring inom kommunens äldrevård. Det finns ett förslag, men inget är avgjort.

I det läget går det fortfarande att påverka. Om medborgarna i Lidköping inte gillar förslaget kan de säga det. De kan uppvakta politiker, skriva insändare i tidningen, bilda grupper i sociala medier. Göra sin röst hörd.

Det är så demokratin ska fungera.

Naturligt för Putin och Kim Jong-un

Alltså är detta en otroligt märklig sak att ta med i en riskanalys, om man inte är Vladimir Putin eller Kim Jong-un.

Då skulle det vara helt naturligt. För dem är alla oberoende journalister ett hot. Till dem får oberoende journalister aldrig ringa.

Också ett sätt att bli av med ”risken”.

Men någon Putin eller Kim Jong-un har vi alltså (tack och lov) inte i Lidköping. Inte än i alla fall.

Förstår politikerna

På ett plan förstår jag ändå att det kan finnas en oro från tjänstemän och politiker. Ibland kan det vara svårt att förklara skillnaden mellan en utredning eller ett förslag och ett faktiskt beslut.

Ett förslag är just ett förslag. Ingenting är spikat. Men vi vet alla hur vi läser nyheterna i tidningen och på nätet. Det går fort. Man läser rubriken och ingressen och skummar igenom resten av texten.

Det är lätt att läsa fel. Ett förslag uppfattas lätt som ett beslut. Det är redan klart. Fast det i verkligheten knappt lämnat ritbordet.

I det läget leder mediernas publicering till vrede och en känsla av vanmakt, inte den egenmakt som medierna är tänkta att förmedla.

Skillnad på förslag och beslut

Men då handlar problemet om pedagogik, inte principer. Duktiga journalister klarar av att förklara skillnaden mellan förslag och beslut, och skulle de inte klara av det är svaret inte att dra in deras rätt till information och att ställa frågor.

Ett annat problem, som tydligen nämnts i kommunhusets korridorer i samband med den text som sedan ströks, är risken för att journalisterna börjar ställa frågor innan politiker och tjänstemän har hunnit sätta sig in i frågorna.

Att de skulle stå där, svarslösa och stammande, tagna på sängen av att det plötsligt ringer en elak journalist.

Gratislektion i mediehantering

Om ni är rädda för det ska jag passa på att ge er en liten gratislektion i mediehantering.

För det första: Lägg inga förslag om ni inte vet varför, och har argument som talar för det ni just har föreslagit är det bästa för kommunen. Då är det bättre att avstå, läsa på och skaffa argument, och lägga förslaget först när ni har ordentligt på fötterna.

För det andra: Om ni ändå känner er osäkra när journalisterna ringer, säg att ni är osäkra och be att få återkomma en timma senare. Jag lovar, det fungerar.

Det enda tillfälle man har skäl att vara nervös för att det ringer en journalist är om man inte har rent mjöl i påsen. Och sådana politiker eller tjänstemän har vi (tack och lov) väldigt sällan haft i Lidköping.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.