Magnus från Kvänum i forskarbok för barn

Lantisar och storstadsbor, fattiga och privilegierade, plugghästar och busfrön. I boken Forskardrömmar porträtteras 60 barn med vitt skilda bakgrunder men med den gemensamma nämnaren att de i vuxen ålder blev forskare.

– Vägarna dit ser väldigt olika ut, säger Kvänumsbördige fysikern Magnus Jonsson som har tagit plats i boken i sällskap med storheter som Max Tegmark, Carl von Linné och Hans Rosling.

Magnus Jonsson, 40 år, i dag lektor i organisk elektronik vid Linköpings universitet men uppvuxen i Kvänum, är inte bara en av de forskare som figurerar i Forskardrömmar, han har också varit bidragande i bokens tillblivelse. Bakom projektet står nämligen Sveriges unga akademi där Magnus ingått och under fjolåret satt som ordförande.

– Jag själv ska inte ta för stor ära av det, jag har inte varit med och skrivit, men visst, jag har varit delaktig i att den tagits fram.

Kända förlagor

Boken har till sitt upplägg influerats av populära Godnattsagor för rebelltjejer och Sagor för pojkar som vågar vara annorlunda. För den som missat dem handlar det om lärorika och inspirerande barnböcker där kända personers bakgrundshistorier återges i korta texter och med snygga illustrationer.

– Det var lite den stilen som de blev inspirerade av. De har intervjuat forskare, bland annat mig, men inte för att de beskriva vad de gör och hur de är i dag så mycket, utan mer hur de var som barn. Så det är en bok om barn – som sedan blev forskare. Och vägarna dit ser väldigt olika ut, vilket är något vi verkligen vill visa med boken. Tanken är att alla som läser den ska kunna känna igen sig i åtminstone något av de här barnen.

Forskning kan vara mycket

En poäng är också att visa att själva forskningsyrket kan innebära väldigt olika saker.

– Det behöver inte vara en man med grått hår i labbrock, säger Magnus – ett budskap som också tydligt framgår i boken där tunga naturvetenskapliga namn som Max Tegmark och Torsten Wiesel samsas med kulturpersonligheter som Ebba Witt-Brattström och Sara Danius och den i coronatider uppmärksammade epidemiologen och sociala medier-profilen Emma Frans.

– Blandat med lite mer okända namn som jag själv...

Vill inte missa bra talang

Magnus tycker att Forskardrömmar har blivit en bra bok, och han hoppas att den både kommer att vara underhållande och väcka tankar hos läsekretsen.

– Den känns viktig, säger han.

På vilket sätt är den det?

– Jag tror egentligen inte att det handlar om att vi behöver fler forskare – vi har ganska många forskare. Men vi vill inte missa bra talang som finns. Risken om barn inte vet att det finns ett yrke som heter forskare, eller tänker att det är inget för mig för jag kommer från fel ställe, är att forskningen blir sämre i Sverige och världen. För då missar vi de skarpa hjärnor och talanger som kanske inte riktigt vågade.

Hur ser din egen bakgrund ut – kommer du från ett akademikerhem?

– Nej, inte riktigt. Vi har några lärare i släkten, men inte forskare. Vi var mer en entreprenörsfamilj – pappa drev Kvänums kök. Så det var mer snickeri och den biten.

Hur kom in på detta spår?

– Det var inte självklart alls att jag skulle bli forskare – jag visste nog knappt vad det innebar när jag var liten. Men jag tyckte att det var intressant att lära mig saker och valde att börja läsa fysik på universitet. Jag ville fortsätta att lära mig mer och tänkte kanske att det skulle sluta med att jag kunde ta ett jobb på någon industri eller så. Men i slutet av utbildningen fick man pröva på att forska när man gjorde examensarbete, och då upptäckte jag att, aha, det här är faktiskt något man kan syssla med som yrke, och jag fick mersmak.