Gästkrönikan om Hanif Bali, Greta Thunberg och Jimmie Åkesson

Krönikor
PUBLICERAD:
Om det inte råder konsensus i folkhemmet och vi inte alla tycker samma sak så börjar vi genast famla efter multiverktyg, skriver NLT:s gästkrönikör Anders Blomberg.

Hanif Balis insamling av två miljoner kronor till två våldtagna och misshandlade tonåringar gav genljud. Mycket lovord men faktiskt även en del indignation. Tonläget bland vissa kritiker påminde om det man kan råka ut för om man medger att man gett pengar till en tiggare. Ni vet hur det kan låta: ”Det är inte rätt sätt. Det löser inte problemet. Man måste förändra strukturerna från grunden”.

Vänsterpartisten Daniel Riazat gick längst och menade att en fascist är en fascist även om han skänker bort pengar och fick diskussionen att nå filosofiska höjder, enligt frågan: Om djävulen hjälper en människa, är detta då en god eller ond gärning?

Senast ut i veckan var Johan Hakelius. Till skillnad från exempelvis Daniel Riazat ondgjorde Hakelius sig inte över Hanif Bali som person eller dennes förmodade grumliga syften utan ansåg det vara problematiskt att vår tid sätter likhetstecken mellan pengar och upprättelse. Pengar blir det som löser alla problem i ett samhälle där det enda verktyget som finns att tillgå är just pengar, var poängen. Han avrundade det hela med den klichén: ”Har man bara en hammare att tillgå blir varje problem en spik”.

Bestickande kan man tycka. En kompensation är väl just bara en kompensation? Varje förälder som försökt trösta ett barn vet att en kompensation inte läker några sår. Det är heller inte syftet. Ingen tror väl att två miljoner kronor gör några övergrepp om intet, men som plåster på såret är det nog ändå välkommet när skadeståndsbeloppen är skamligt låga. Och nu var det just Hanif Bali som fixade det.

Formuleringen ”Har man bara en hammare att tillgå blir varje problem en spik” används ofta som kritik mot allehanda aktörer som är engagerade i specifika frågor. Det har exempelvis uttalats både mot Jimmie Åkesson så väl som mot Greta Thunberg. Formuleringen antyder oförmåga att se helheter eller i värsta fall populism. Jag tillhör inte dem som längtar efter en tid där Åkesson är statsminister och jag dansar inte heller med i Gretahajpen. Men för att vara övertydlig: Som den troende teolog jag är tror jag inte att ens självaste Jesus kan räta ut vartenda litet frågetecken som en människa kan ha, utan inriktar sig på en enda och ganska avgörande lösning.

Jag blir alltså misstänksam när politiker, debattörer och välformulerade kulturtyckare använder begrepp som ”komplexitet” och ”helhetslösningar” när man argumenterar mot dem som vill lösa ett problem i taget. De som alltid menar att man först borde förändra hela system innan man gör något alls brukar likna sådana där schweiziska fickknivar. Det vill säga en mängd av verktyg som inte går att använda till någonting, utom möjligen att peta naglarna med.

Det är klart att man inte kan använda en hammare till allting. Men det är väl knappast heller någon som gör. Oavsett vad man anser om aktörer som Åkesson, Thunberg, Bali, Arpi eller Hirvonen, bara för att ta några exempel, så kan väl ingen påstå att de utan urskillnad svingar samma verktyg. Jo visst, de är enögda, högljudda och rätt oresonabla i sina övertygelser i fråga om klimat, migration, gängvåld, skola, segregation eller vad de nu ägnar sig åt. Men de har valt sina områden likt specialiserade hantverkare och väljer de argument och verktyg de anser ge störst effekt. Det är väl också så det ska gå till i en demokrati.

Jag håller absolut med om att saker kan vara komplicerade, och att det finns många lösningar på de flesta problem. Jag håller också med om att de flesta aktivister från höger till vänster mest åstadkommer kaos och irritation. Men ibland tycks den allmänna svenska inställningen vara att problematisera sig bortom all handlingskraft. Man är så rädd för ”snabba lösningar” och ”enkla svar” att det till slut varken blir några lösningar eller svar överhuvudtaget. Ingen vill ju bli kallad populist eller något ännu värre, och när man inte ens ser fötterna för alla ömma tår kan det vara skrämmande att gå åt något håll över huvud taget. Om det, Gud förbjude, inte råder konsensus i folkhemmet och vi inte alla tycker samma sak så börjar vi genast famla efter multiverktyg, fast det tvärtom är specialverktyg som kanske behövs när saker blir allt för komplexa.

Det Hanif Bali gjorde skulle kunna ses som en form av konstruktiv aktivism. Det gav en tydlig signal till samhället i stort, samtidigt som det på ett avgörande sätt kom drabbade till godo. Mycket sällsynt. Det är sannerligen inte många aktivister som har lyckats med det konststycket. Om det nu, som Hakelius påstod, verkligen var en hammare som svingades så var problemet faktiskt en spik den här gången. Det rent moraliska värdet i handlingen bör kanske de våldtagna och torterade ungdomarna få avgöra.

Gott slut och gott nytt år på er.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.