Covidvården på äldreboenden i Lidköping IVO-granskad: "Vi kunde säkert gjort saker bättre"

På de två hårdast drabbade äldreboendena i Lidköping skedde inga fysiska läkarbesök under tiden som konstaterade covid-19-fall fanns i verksamheterna, äldre hann avlida utan palliativ vård och hos personalen fanns oro kopplad både till det osäkra kunskapsläget och till frågan om skyddsutrustning.

Kommunens yttrande och intervjusvar till IVO som granskat covid-19-vården i särskilt boende ger bilden av en prövande tid när coronasmittan tog sig in i omsorgen.

– Vi kunde säkert ha gjort saker bättre – på alla nivåer. Men vi har lärt oss i alla fall under tiden, säger kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska Birgitta Engström Walander.

Som att paddla för livet i en fors – så beskriver Birgitta Engström Walander coronavåren 2020. I hennes nyckelroll som kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska (MAS) översköljdes hon av både information och frågor alltmedan dödsfall efter dödsfall noterades.

– Det var en mardrömsliknande situation, säger hon.

Det som skedde i Lidköping speglar den nationella bilden av äldreomsorgen som en svart plump i coronaprotokollet. Statistiken talar ju sitt tydliga språk: 3 182 av de 6 777 som fram till den 30 november hade avlidit i covid-19 var hemmahörande i särskilt boende. I Lidköping utgör gruppen än större andel: 18 av 22 sedan ett dödsfall på sjukhus i slutet av november.

– Det är fruktansvärt naturligtvis. Man vill ju inte att det ska bli på det här sättet, säger Birgitta Engström Walander som trots att siffrorna kan sägas vittna om ett misslyckande inte vill låta någon skugga falla över personalen.

– Hälso- och sjukvårdspersonalen på sjukhuset blir ofta framlyfta som hjältar i detta, medan äldreomsorgens personal känner att de hamnar i dålig dager: "smittan har tagit sig in på äldreboenden – vad har personalen gjort för fel?" De får stå vid skampålen mer än att vara hjältar. Det har man upplevt väldigt jobbigt som personal, när man verkligen har gett allt i sitt jobb för att göra det här på bästa sätt.

Synar vården

Att smittan kom in på äldreboenden i en sådan hög omfattning är en fråga i sig, och orsakerna till detta analyseras och debatteras alltjämt. Men hur har vården fungerat när väl så har skett? Har vårdbehov kunnat tillgodoses under det ansträngda och nya läge som rått? Den frågeställningen har varit utgångspunkten för IVO:s rikstäckande granskningsinsats där särskilda boenden och de aktörer, regionala och privata, som ansvarar för läkarvården på dessa har synats.

I fråga om den regionala delen kom tillsynsbeslut i förra veckan, och det var ingen munter bild som målades upp; IVO pekade på en rad allvarliga brister och menade att inte en enda av landets 21 regioner tagit sitt ansvar fullt ut.

– Alla som behöver ska få en god vård och omsorg. Även i kristider. Vår granskning visar att det är alldeles för många människor på landets äldreboenden som inte fått en individuell läkarbedömning, sa IVO:s generaldirektör Sofia Wallström i ett pressmeddelande.

Lidköping under lupp

I en fördjupning av tillsynen har två äldreboenden i Lidköping ingått tillsammans med 96 andra runt om i landet (se faktaruta). Beslut i denna del väntas komma under december, men redan nu går det få bild av hur vården varit utifrån kommunens yttrande till IVO samt de intervjuer som har gjorts med MAS:en och med sjuksköterskor på bägge boendena – handlingar som NLT har gått igenom.

Till det som sticker ut hör det faktum att inget av de två äldreboendena fick fysiska läkarbesök under tiden som smitta fanns hos brukarna – det vill säga flera månader. Detta påtalas i kommunens yttrande till IVO som en stor brist. "De som bor på särskilt boende är multisjuka personer, oftast äldre och de är i behov av läkarbedömningar", påpekar man.

– Läkaren har en medicinsk utbildning som inte sjuksköterskorna har. De medicinska bedömningarna ska göras av läkare, säger Birgitta Engström Walander utan att för den sakens skull vilja förringa insatsen som sjuksköterskor, och för den delen alla berörda yrkeskategorier, gjort.

"Följt rutin"

Guldvingens och Ågårdsskogens vårdcentraler, som svarat för läkarvården på respektive boende, menar å sin sida att man agerat i utifrån den lokala rutin som gjordes upp tillsammans med kommunen, i vilken det anges att "ronderna kommer att ske via telefon och hembesök planeras och genomförs särskilt" om smitta konstateras på ett boende. De anser därmed att det ålegat äldreboendenas sjuksköterskor be om fysiska läkarbesök när behov funnits.

– Regionen har aldrig sagt att vi inte ska göra fysiska besök, vi har sagt att fysiska besök bara görs om sjuksköterskan bedömer det nödvändigt. Då ska vi inte neka, säger primärvårdsdirektör Thomas Wallén.

Birgitta Enström Walander anser dock att det är att lägga ett för stort ansvar på sjuksköterskorna i den situation som rådde.

– Jag tycker inte att det är rättvist mot dem. De har skött massa sjuka personer, instruerat omvårdnadspersonal och ringt regelbundet till anhöriga för att uppdatera dem – de har haft fullt upp. Att då passa allt ansvar till dem tycker jag inte är riktigt schysst, säger hon.

Litar på omdömet

Thomas Wallén tillstår att det från läkarhåll kan finnas anledning att vara ytterligare lyhörd i kontakten med sjuksköterskorna i fråga om covidsjuka patienter.

– Vi behöver verkligen sätta oss in i bilden och kanske fråga om vi ändå inte ska åka ut. Det kan jag tycka är rimligt. Men jag kan inte hålla med om att vi inte ska lita på sjuksköterskans omdöme om den inte begär ut en läkare – jag hoppas verkligen inte att de är så rädda för läkarna att de inte vågar föreslå ett besök. Jag tror faktiskt inte att det är så.

Det ska i sammanhanget påpekas att det i personalintervjuerna framförs att samarbetet med primärvårdens läkare fungerat bra: "Läkaren har varit väldigt lättillgänglig, ibland kontakt flera gånger per dag", "Tillgängligheten har nog varit bättre än annars. (...) Läkarna hörde av sig snabbare än i vanliga fall", lyder några av svaren och som positivt lyfter man också fram att läkare besökte äldreboendena innan pandemin bröt ut och informerade om covid-19 och stämde av kring patienterna.

Snabba svängningar

Att ingen ska behöva dö ensam är en grundtanke för vården i livets slutskede. Ändå förekom det att covid-19-sjuka brukare avled utan någon som vakade hos dem. "Flera patienter dog utan palliativ vård då de inte var så sjuka och hade inte symtom som skulle ha föranlett insättande av palliativa ordinationer. Plötsligt gick de bort", uppges i ena personalintervjun.

– Tillstånden fluktuerade så – "oj, nu är de pigga och uppe och äter och är som vanligt" – sedan blev det en plötslig försämring som man då inte hade koll på, förklarar Birgitta Engström Walander.

I det läget var kunskaperna, både i Lidköping och i samhället i stort, begränsade om de nyckfulla sjukdomsförloppen och symptomen vid covid-19. I dag vet man mer och därmed är risken mindre att någon avlider ensam.

– Nu har vi sagt när vi har haft fall på andra ställen: "släpp dem inte nu, för vi vet inte om det svänger". Vi har ändå tagit lärdom av det. Vi utgår inte ifrån att någon är frisk eller på bättringsvägen, utan vi fortsätter att övervaka och vårda dem.

Skyddsutrustning het fråga

Frågan om skyddsutrustning fick stort utrymme i media under våren och berörs även i intervjusvaren till IVO. I Lidköping var tillgången knapp i inledningsskedet och kommunen fick gå en tuff match för att säkerställa leveranser, men det fanns hela tiden tillräckligt för att rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten och Smittskydd Västra Götaland skulle kunna följas.

– Vi hade ett väldigt litet lager, så vi var rädda att det inte skulle räcka. Vi hade velat kunna skicka ut överallt så att alla såg att det fanns, men det kunde vi inte i början. Det är klart att oron hade blivit mindre om man hade sett att det hade legat högar med material ute på boendena.

För en oro fanns, föga förvånande, hos personalen. Dels när det gällde tillgången, men också över att de rekommendationer som gällde inte var tillräckliga.

– De ville skydda sig mer än vad rekommendationerna sa. Och jag kan ju förstå att när man står där närmast vill man skydda sig på alla sätt man kan, det är inget konstigt – det skulle vi också ha velat om vi stått därute.

Annat förlopp?

Personalens synpunkter visade sig också vara befogade. Folkhälsomyndigheten uppdaterade sedermera rekommendationerna och nu är det rutin att bära såväl munskydd som visir om man befinner sig närmare än två meter från en brukare med misstänkt eller konstaterad smitta.

– Det de ville då – så har det blivit sedan, men så var inte direktiven då och vi följde ju hela tiden rekommendationerna som var. Men hade vi haft de rutinerna från början och haft utrustningen på plats då också, då tror jag inte att vi hade fått det här förloppet, säger Birgitta Engström Walander.

För egen del, i den centrala roll som du har: hur var det att vara mitt uppe i detta när det brakade loss?

– Vi är fortfarande uppe i det – fast inte på samma sätt naturligtvis. Nu har vi ändå tryggheten i att vi har rutiner på plats och att personalen är van att använda skyddsutrustning, vi gör ju det hela tiden. Så vi är mycket bättre rustade nu och har blivit lite trygga i båten, säger Birgitta Engström Walander.

– Men det är klart att det har varit en svår period. Det har varit intensivt, det är det minsta man kan säga, tillägger hon och utvecklar den kajakmetafor vi nämnde i inledningen, en jämförelse som på ett talade sätt beskriver hennes arbetssituation:

– Det var bara att paddla, paddla, paddla, paddla, för om jag inte fortsatte att paddla skulle kajaken tippa. Och så någon liten stund fick jag lite lä bakom någon udde, men sedan var det bara ut i forsen igen. Så kändes det när det var som värst.

"Måste hålla i"

Under hösten har Lidköpings äldreboenden med några undantag varit förskonade från coronasmitta, men utvecklingen i samhället i stort har som bekant varit negativ och från boenden runt om i landet kommer rapporter om nya utbrott.

Det är inte läge att andas ut?