Denna vecka gästas Dagboken av ingen mindre än stjärnjournalisten och före detta Varabon Christer El-Mochantaf, som delar med sig av jobbet som chefredaktör på GT, samboliv - och som tyvärr(!) blir sjuk mitt i allt och får ställa om sitt annars, fartfyllda liv.
Måndag: Redan när jag vaknar i ottan är kollegorna på GT i gång och rapporterar om stormovädret som dragit in. Bland annat är det på E6, som jag åker varje morgon, timslånga bilköer på grund av en översvämning. Motvilligt förbereder jag mig därför på att arbeta hemifrån. Jag föredrar alltid att vara inne på redaktionen, men beundras ändå av hur väl det faktiskt fungerar med hemarbetet. På GT arbetar nästan alla journalister hemifrån och ändå publiceras nyheter dygnet runt under någon slags organiserad verksamhet. SMHI:s klass 1-varning för storm gör sig annars påmind hela dagen. Det regnar kraftigt mot fönstret och känns som att huset skakar av blåsten. För en hemmajobbare är det faktiskt ganska mysigt. På jobbet hinner vi planera veckan, vi diskuterar både pågående granskningar och snabbt uppkomna nyheter, medarbetarundersökningar och analysgenomgångar. Men att arbeta hemma innebär ofta att gränserna mellan fritid och jobb suddas ut. I dag jobbar jag sent in på kvällen, chattar med medarbetare i Stockholm som lägger sista handen vid tidningen om nätterna, och kopplar ner ordentligt först vid midnatt.
Tisdag: Tjejen börjar morgonen med att hävda att hon vill skaffa hund. Och jag, som inte alls har något emot djur, jag äter faktiskt vegetariskt ibland och har ridit på en häst en gång, säger att det inte kommer på fråga. Att som människa välja att försumma sin frihet för att binda sitt liv och sina rutiner kring ett djurs behov att kissa och äta – det är jag alldeles för ung för. Jag har ju inte ens fyllt 30. Men tydligen spelar mina åsikter i detta hushåll ingen roll. När jag kommit hem från jobbet flyr jag eventuella diskussioner genom att spela padel. Det hör inte till vanligheterna att jag gör det, och en anledning är att det otroligt nog är enklare att få flygbiljetter till Jupiter än en anständig padeltid i Göteborgsområdet. Först klockan 22.30 får vi plats, jag åker dit och följer USA-valet på min telefon samtidigt. Det är starten på en lång natt av valvaka.
Onsdag: Ont om sömn denna natt. Valet i USA har följts intensivt och tidigt i morse skickades tidningen till tryck. Vid de här tillfällena är det faktiskt som roligast att vara journalist. Just onsdagarna (och torsdagarna) har jag under hösten tillbringat i Stockholm – möten, kurser, genomgångar – men nu följs allt via datorn, efter de nya restriktionerna. Det känns väldigt skönt, i dag. På redaktionen är vi bara en handfull personer och det blir en relativt lugn dag på jobbet för oss som låter Expressen sköta allt kring USA. På kvällen kommer tröttheten från natten i kapp. Jag slår på Champions League-fotbollen och blir i vanlig ordning besviken av Manchester United. Avrundar sedan i min favorithörna i hemmet: Bland instrumenten där jag ihop med min bror (på distans), utövar min hobby med musik och olika inspelningar.
Torsdag: Aj då. En grå torsdag i november – och det är inte mycket roligare än det låter. Jag vaknar med feber och frossa och tackar alla möjliga makter för att jag kan arbeta hemifrån. Dagen är fylld av digitala möten och kurser. Hinner under dagen bland annat utse "Årets Göteborgare", ihop med Sveriges Radio och Göteborgs kommun. GT delar ut priset kring jul, varje år. Sedan fortsätter inspelningen av Stora Journalistpriset. Jag sitter i juryn och spelade förra veckan in nomineringssändningen på Filmhuset i Stockholm – med de nya restriktionerna får vi denna vecka tänka om. Det är hedrande och kul att få premiera landets bästa journalistik – men också mycket jobb. På kvällen har febern eskalerat, jag bäddar ner mig och hoppas på bättre tider. I allt elände är febern åtminstone en bra ursäkt för att slippa prata om hundar. Tydligen ingår nu också en katt i dealen.
Fredag: Jaha, ännu lite värre än i går. Vaknar med tjock, ömmande hals, oförklarliga blödande bölder i munnen, feber på 39,9 grader och värk i både bröstet och huvudet. Det är faktiskt bland det värsta jag varit med om i vuxen ålder. Tvingas ställa in dagens möten, sjukskriver mig och sover sedan bort resten av dagen. Som chef är du förvisso aldrig riktigt ledig, men med fantastiska kollegor som ställer upp löser sig ju allt. Mycket tacksam för det. Bilden föreställer det hembakta brödet som väckte mig ur feberdimman. Jag klarade förvisso inte av att svälja, men det blev en bra bild.
Lördag: Sjukhelvetet fortsätter. Tvingas ställa in både en middag på kvällen och en "body flight". Någon slags upplevelse där man svävar ovanför marken. Nå väl. Ipren och Alvedon var sjätte timme, te och sömn. Mer än så blir det inte av den här lördagen.
Söndag: En aning bättre, men fortfarande svårt att äta och relativt hög feber. Veckan som kommer är fullspäckad med möten och åtaganden och jag börjar bli orolig för att behöva ställa in allt på grund av sjukdom. Det har faktiskt aldrig hänt förut. Men, hoppet är det sista som lämnar en och under eftermiddagen är det något stabilare. Jag bokar ett covidtest och tar mig ut till bilen för lite frisk luft. Åker till en skogsdunge där jag brukar promenera, stannar bara en stund och åker hem. Veckan avslutas med serien "Björnstad" på HBO (sevärd!), ännu mer feberfrossa (avstå!) och en vacker kvällshimmel. Den där hunddiskussion gick eventuellt inte riktigt som jag hade tänkt heller. Men, det är ju sällan saker gör det. Håll er friska där ute i Skaraborg!