Jag är bra på att använda ord, massor av ord. Kanske är det därför jag blir så fascinerad av personer som kan uttrycka sig kort och koncist. De som får fram budskapet i en hel roman på bara några få rader. Poeterna. Som tidlöst sätter ord på hur livet kan kännas och skapar en gemenskap mitt i det svåra.
Ett koncentrat av livsfilosofi. Kan man säga så om poesi? Eller är det bara en utdöende genre som ingen längre orkar läsa, som väldigt få författare kan försörja sig på? Ska kommande generationer fortsätta att citera Boye, Dagerman och Fröding? Kommer det nya namn från estradpoesin, poetry slam? Eller sprider de unga sina bevingade ord på sociala medier?
Borde locka twittergenerationen
Korta textrader, det borde väl locka twittergenerationen? Eller tar det i själva verket längre tid att läsa en dikt än tio sidor prosa? Ja, så är det nog för mig. Orden måste liksom ner i magen, sedan upp i huvudet och kanske nudda hjärtat på vägen.
När jag läste en dikt av årets nobelpristagare i litteratur, Louise Glück, började det även droppa från ögonen. Jag tänker att motiveringen till hennes pris gäller generellt för bra poesi…”som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.” Att det handlar om ett djupt mänskligt behov att hitta någon som känner likadant. Inte bara jag.
För mig har lyriken alltid varit upphöjd, något som lyfter sig över vardagen och blickar ner. Erbjuder ett ovanifrånperspektiv.
Boye har alltid funnits med
En poet som funnits med mig ända sedan tonåren är Karin Boye. Först var det dikten ”I rörelse” som fångade mig. Den om att det roligaste ofta är att jobba mot ett mål, inte att nå det. Att se fram emot, planera och möjliggöra. ”Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.”
På senare år har det varit den avslutande delen av Boyes ”Ja visst gör det ont” som har betytt mest för mig. Den om att när livet är riktigt jävligt, då känns plötsligt det man varit rädd för tidigare inte längre lika farligt. Man har liksom inget att förlora.
”Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar, då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden…”
Våga utmana sig
För mig handlar de raderna om att våga leva livet. Våga utmana sig även om det är jobbigt, göra det för att kunna växa. Då kommer våren. Som när knoppar brister. Hur ska de annars kunna blomma? Och blomma det vill vi ju, så mycket vi kan. Medan vi kan. Rätt som det är kommer frosten. Då är det slut. Vad är det vi vill ha sått medan tid fanns?
”Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång.”
Bo Setterlind, ”Döden tänkte jag mig så”. Jag tycker att den är förtröstansfull, kanske för att jag är en trädgårdsmänniska. Kanske för att jag tycker om rytmen i årstiderna. Att så och se om jag kan få plantor att växa. Att se tranor komma och sedan vända åter.
När frosten kommer är det dags att ta upp dahliaknölarna. För att sedan till våren sätta ner dem igen. Under tiden ska jag mata fåglarna och hoppas på att få se en domherre. Jag gillar naturlyrik också, men inte fjantig och pastoral. Nej, textrader som kan fånga känslan i naturen. Som blivit ett med den och inte bara varit där och betraktat. Som i ”Juninatten”;
”Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken. Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen.”
Sista NLT-krönikan
Det låter vackert och lite trolskt, sådär som det kan vara i midsommartid när man inte vill gå och lägga sig. Men så på slutet svänger Harry Martinsson, ”…Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag”. Jaha. Ja, så där är det ju med förväntningar. De är ofta besvikelsens moder.
På tal om skymning så måste även Pär Lagerkvist få vara med. Att i en mening kunna fånga viljan att ta vara på livet, att plötsligt förstå att det är ändligt. För det är ju ofta först när det fina vi har är hotat som vi kan se det. Så tolkar i alla fall jag raden ”Det är vackrast när det skymmer”.
Nej, jag tror inte att poesin är en utdöende genre. Jag tror att den är viktig. Att hitta ord att bära med sig. Det här är min sista krönika i NLT. Tusen tack för all fin respons. Ni har värmt mitt hjärta. Jag skickar med en dikt av Stig Dagerman till er. ”En broder mer”. Den kan man alltid hålla i handen.
”Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.”