– Det berättade jag ju för dig alldeles nyss? Har du redan glömt det?
– Sluta, du får inte säga så. Jag kanske har blivit dement, det kan gå i arv.
– Ja, fast det är ju inte det. Du är ju inte här. Du tänker på annat.
Av barn får man höra sanningen. Det är bra. Jag behövde bara tänka en sekund för att förstå att min dotter hade rätt. Jag var inte närvarande. Jag hade inte varit det på hela våren och sommaren. Jag var långt fram i tiden. Jag brottades med oro och skuld. Och en rädsla för att inte orka.
Många måsten
Jag borde hälsa på pappa. Jag borde ta bilder så att jag kan skriva reportage i vinter, när jag har slutat mitt sommarjobb. Vi borde göra något somrigt. Vi borde göra något tillsammans. Jag borde göra något med döttrarna. Jag borde ”bara vara”. Jag borde träffa vänner. Jag borde grilla. Titta på solnedgångar, som alla som lägger ut bilder på Facebook gör. Jag borde bada. Jag borde åka till ett mysigt sommarkafé, köpa en keramikkopp av någon som drejar. Jag borde ta bilder till nya boken. Jag borde filma trädgårdar till Mötesplats Trädgård.
Alla dessa borden upptog min tid. I huvudet. Att bolla runt dessa tankar tog mig bort från nuet. Jag var aldrig på plats. Jag var alltid någon annanstans. Dessutom var jag rädd för att bli rädd för att inte ha fått någon återhämtning. Ja, ni hör…
Dåligt samvete
Skit också, jag som skriver om att ”tomglo”, att njuta och känna. Sitta på en sten i skogen och bara vara. Och så springer jag själv omkring som en yr höna. Stressar och jobbar extra mycket, som jag blev tvungen till när coronan kom. Jag skjuter dessutom en tung skottkärra med dåligt samvete framför mig. Sedan blir jag arg för att jag inte orkar. Mer. Jag fyller 50 i höst, men det verkar inte som att jag har accepterat det. Jag kräver en 20-årings kapacitet. Lagom räcker inte långt. Alla ska bli nöjda. Jobbet ska göras bra. Umgänge ska man ha. Och visst borde jag träna? Det är ju träna man ska göra när man är stressad, då klarar man stressen bättre, eller?
Jag har världsrekord i att slå på mig själv. Borde vara vuxen, ha bättre ekonomi. Borde ha en bättre bostad. Borde ha semester. Borde ha koll på pensionssparande och skatter. Borde se till att jag får återhämtning. Mitt ansvar.
Ledig - då blev jag sjuk
Så i slutet av augusti kom det en helg. En ledig helg. Vi skulle äta frukost, långsamt, gå i skogen och låta Zigge, min golden retriever, springa lös, bada, tugga på pinnar. Vi skulle ta med kaffe.
Vad hände? Jo, jag blev sjuk. Det började med huvudvärk. Sedan feber, halsont, svullet öga, bulor i pannan. Ja, allt möjligt. På en gång. Det kändes som att alla virus som hade legat latent i kroppen plötsligt såg sin chans. Nu har vi henne! Nu ger vi allt!
Jag har aldrig ätit så mycket värktabletter i hela mitt liv. Och jag fortsatte naturligtvis slå på mig själv. ”Se där, så går det när man inte tar det lugnt, bara kör på.” Jag tvingade mig i säng. Huvudet blixtrade men kroppen var fortfarande igång. Jag körde ett avslappningsprogram, som jag hittade på nätet, fem gånger i rad.
"Nej, jag orkar inte mer"
Sedan blev jag lite lugnare. Allt eftersom dagarna gick. Långsamt kom den tillbaka, förmågan att bara vara. Att vara här och nu. Det tog några säsonger av Morden i Sandhamn och även Young Wallander. Långa badkarsbad, påsar med ostbågar, lakritskonfekt och turkisk peppar. Rastlösheten lade sig till sist. Tankarna bromsade in. Jag tömde skottkärran med måsten. Jag sa; ”nej, jag orkar inte. Det låter roligt, men vi får ta det en annan gång.”
Istället satsade jag på lugna dagar, förutsägbara dagar. Frukost, hundpromenad, skrivande, lunch, hundpromenad, skrivande, kvällsmat, hundpromenad, titta på serier. Lite tråkigt men mycket skönt. Tänk att tråkigt kan vara så bra. Alla som jobbar med kreativa yrken vet att det är då de kommer, idéerna. Utan kontakt med nuet är det svårt för mig att känna sann livsglädje. Glädje över det lilla. Det stora.
Mina sinnen vaknade. Maten smakade mer, badskummet doftade godare. Vore de inte lite mysigt att steka äppelklyftor och tända ljus? Till slut, efter tre veckor, råkade jag somna om en morgon och vakna halv elva. Det hände nog inte ens när jag var tonåring. I’m back!!
Tappade närvaron
Jag menar inte att jag var utmattad, det är mer djupgående, men jag tappade närvaron.
Och vad lärde jag mig? Säkert inte mycket. Men förhoppningsvis något. Något om att inte kräva för mycket av mig själv. Att allt inte måste hända den här sommaren, att en del får vänta till hösten, vintern eller nästa år.
Att det kan räcka med att ta ut en riktning. Se vart jag ska. Men när jag kommer fram, det kan jag inte veta, livet händer. Men jag kan hålla fast vid målet, ta steg som leder mig dit. Jag kan inte bestämma att jag ska ha en ny trädgård att gräva i nästa vår. Men jag kan hålla koll på hus och tomter som blir till salu.
Sänk kraven
Det är mindre stressande att sätta upp beteendemål jämfört med prestationsmål. De första kan jag påverka. Jag kan bestämma mig för att skicka ett reportage till tio olika tidningar. Sedan kan jag bocka av det och vara nöjd. Har jag istället som mål att reportaget ska bli sålt inom tre dagar, då riskerar jag att bli stressad och besviken.
Händer det oförutsedda saker, sänk kraven. Duga räcker gott. Minska tidsfönstret. Den här dagen, den här timmen. Att ha drömmar och mål är bra. Att göra dem sanna är bättre. Men låt det ta tid. Det viktiga är att inte göra livet mindre när man snubblar, att inte bli rädd för att ta beslut. Det är mänskligt att gå vilse. Att misslyckas. Jag kommer säkerligen att göra det igen. Men kanske blir jag bättre på att upptäcka det, så att jag snabbare kan navigera tillbaka till mig själv.