• idag
    6 aug
    24°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    7 aug
    27°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    8 aug
    26°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    9 aug
    26°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    10 aug
    25°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm

Krönika: Gör inte politiken till en skolgård

Krönikor
PUBLICERAD:
Skolgården på Dalängen där gästkrönikör Jesper Bengtsson har minnen ifrån.

När jag var yngre och försökte förstå mig på samhället brukade jag tänka på politiken som en skolgård.

I skolan, på Stenporten och Dalängen, var det de mest högljudda som satte normen.

Mobbarna.

Ni vet vad jag pratar om. Ni har ju också varit där, på den ena eller andra sidan av den osynliga linje alla är medvetna om.

Ni har alla träffat eller varit de där skräniga, utestängande typerna, de som hetsar mot andra för att vara helt säkra på att inte själva bli utsatta.

Själv tillhörde jag de som drog sig undan. Det räckte med ett slag mot axeln så att armen domnade bort för att jag skulle backa in i ett hörn och lämna gårdsplanen. När jag för några år sedan träffade en av mina klasskompisar från den tiden bekräftade han mina minnesbilder:

”På den tiden var du en tönt Jesper … men det är du inte längre!”.

Jag antar att det var tänkt som en komplimang.

Inga skolmobbare

Men i Sverige som helhet – i vuxenvärlden – verkade det inte vara riktigt på samma sätt. Bland makthavarna utanför skolgården verkade ofta helt andra egenskaper premieras. Jag tittade på teve, såg politiker som Ingvar Carlsson, Karin Söder eller Bengt Westerberg. De verkade stillsamma, analyserande, och om de anklagades för något var det för att vara trista och okarismatiska. För att inte tala om politikerna en generation tidigare. Tage Erlander till exempel. En läraraktig, blyg och lite butter person som styrde Sverige i 23 år.

Och i Lidköping satt den milde Lars Jansson som kommunalråd. Inte heller han gav intryck av att vara någon skolmobbare.

Samtidigt fanns det ju en massa exempel från den politiska historien och andra delar av världen där machotyper och icke-demokrater tagit sig hela vägen till den yttersta makten. Av historieböckerna att döma verkade varken Djingis Khan, Idi Amin eller för den delen Gustav Vasa ha varit några mjukisar.

Om de fått ett armdomnande slag mot axeln ute på skolgården hade de antagligen svarat med att hugga huvudet av tre-fyra personer.

Erlandertyper gynnas

Så jag började fundera. Vad var det egentligen som gjorde att den trista och demokratiska ledartypen kunde komma fram just under den här perioden, och varför just i Sverige?

Uppenbarligen hade vi skapat ett samhällsklimat och en politisk debatt som i det stora hela gynnade Tage Erlandertyperna framför Djingis Khan-typerna.

Frågan kommer tillbaka till mig igen när jag fölljer nyhetsflödet i dag.

I rapporterna från USA ser jag Donald Trump bete sig som en skolmobbare så fort han får en mikrofon framför sig. Högljutt, med en retorik som är till för att stöta bort och exkludera. Han gör utfall mot etniska minoriteter, mot journalister och mot demokraterna. Han talar till sina närmsta anhängare, som i beteende och förhållningssätt påminner oroväckande mycket om alla de som ingick i mobben hemma på skolgården.

Över hela världen väljs den sortens politiska ledare i dag till presidenter och premiärministrar.

Över hela världen har det politiska samtalet gått in i en fas som inte längre premierar det eftertänksamma eller politiker som söker konsensus snarare än konflikt.

Det brukar kallas för ett ”polariserat” samhällsklimat.

Man skulle också kunna kalla det för fördummande.

Ett samhällsklimat som gör att allt fler medborgare retarderar till hormonstinna tonåringar.

Vilka ledare ska premieras?

Ännu så länge har vi inte sett så mycket av detta i Sverige. Vi har ännu en statsminister som till ton och personlighet påminner mer om Erlander än om någon av de populistiska skränhalsarna som på senare år valts i andra delar av världen.

Det är två år kvar till nästa val i Sverige.

Jag tänker inte uppmana er att rösta på något särskilt parti. Den saken kan ni alla avgöra bra på egen hand. Men jag skulle vilja att ni alla tänkte på vilken sorts ledare vi tycker ska styra över Sverige, eller för den delen Lidköping.

Vilken sorts ledaregenskaper vill vi premiera?

Svaret på den frågan säger mycket om vilket samhälle vi vill ha i framtiden.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.