Pandemier och klimatförändringar. Plötsligt påminns vi om att människan inte står åtskild från naturen. Sedan glömmer vi det igen.
Jag påminns varje dag, i trädgården. Om livet och döden och hur lite jag har att säga till om. Samtidigt blir det tydligt att jag faktiskt kan göra skillnad. För ju mer kärlek jag puttar in, desto mer blommar det. Tänk om det faktiskt är så att det är kärleken som är meningen med allt, kärleken till själva livet.
Yra prästkragar
Perenn efter perenn tittar upp ur jorden. Undersköna mörkblå aklejor, ljuvliga rosa löjtnantshjärtan och yra prästkragar med vita kragar. Alla lika välkomna. Det blir ett kärt återseende. Ett helt år har gått sedan sist. Jag har matat jorden med kogödsel och kompost och nu kommer belöningen. Fast jag vet aldrig exakt hur. Vissa växter som jag planterade förra året behagar inte visa sig alls, andra har hittat nya ställen att växa på och några vill spränga alla gränser och till och med ta över andras platser. Jag puttar på och motar bort. Jag möjliggör och regisserar. Men vilken pjäs som sedan spelas upp, det avgör inte jag.
Allt tar sin tid och allt är oberäkneligt. Vissa år är oändligt torra, andra svämmar över. Vissa år hinner man ingenting, andra år är man med i varje andetag. Ändå kommer det på något vis äpplen på hösten. Och vissa år är till och med äppelår. Livet är olika. Det gäller att mötas där man befinner sig. Inte odla vattenälskande växter i torra slänter, inte beskära körsbärsträd i maj. Trädgård tar tid. Tid att rota. Tid att bygga upp och bryta ner. Tid att känna och vara delaktig. Känna när jorden reder sig, när den är redo att bearbetas. Redo för nytt liv, redo att samarbeta med mig.
Ju mer jag lär mig om växter, om vad som får dem att trivas, desto mer kan jag påverka. Nyckeln är att samverka. Jag får utrusta mig med tålamod och acceptans. Vårda och ge omsorg. Inte tukta och bekämpa. Göra växter starka, så att de kan klara sig själva. Bråttom finns inte. Bråttom betyder misslyckanden, gängliga plantor som skenar i jakt på ljus, ljus som ännu inte finns. Ibland går det att trycka ner dem, djupare i jorden, få dem att utveckla fler rottrådar, högre upp. Men den dåliga starten gör dem ofta sköra, mottagliga för sjukdomar.
Trygghet och kärlek
Det gäller att rusta växterna för livet, precis som med barn. Som förälder vill man ge dem trygghet och kärlek, så att de kan gå ut i världen med öppen famn, våga känna både lycka och smärta. Känna ett lugn som kommer av att vara älskad, av att duga som man är. Kärleken viktigast, inte bara den mellan människor, utan även den allomfattande. Det är så lätt att misslyckas. Men det är också lätt att duga, att göra omtag och plötsligt räcka till. Fokusera på det som är möjligt. Och njuta av nyanserna. Se tusenskönans alla kronblad, fjärilarnas intrikata mönster, nyanserna av grått och grönt i trädens bark. Regndropparna, att de håller ihop. Och så havet, det hela. Det man älskar vill man gott. Det man älskar förstör man inte, man lever i samklang.
Man använder inte kortsiktiga lösningar, gifter som förstör samarbetet, tar kål på hjälpredor bland pollinerare och nedbrytare. Alla dessa små arbetare som sliter för att ge liv och bryta ner det som ska bli mull. Vi gör det tillsammans. Varje mask behövs för att skapa en lucker jord. Nyckelpigor äter bladlöss. Fjärilar vill ha nässlor. Igelkottar vill ha högar att gömma sig i.
Vissna fjolårslöv förvandlas till ny jord. Trädgården lär mig förgänglighet. Snart säger jag adjö till aklejor och löjtnantshjärtan. Prästkragarna klipper jag ner, kanske kommer de tillbaka med ett mindre flor i höst. Det är svårt att förstå vad ett liv är. Hur fort allt kan ställas på ända. En rejält blåsig natt och alla riddarsporrar ligger platt. De reser sig inte mer, inte i år. Jag skulle ha bundit upp dem. Jag skulle ha stöttat pionerna mer, nu har deras tunga huvuden har fallit ner. Jag klipper av dem och gör en vacker bukett, ett andra liv. Jag gör det jag kan.
Ju mer jag iakttar min trädgård, desto mer står det klart för mig hur allt hänger ihop, hur jag ska förhålla mig till detta cirkulära system där allt går runt. Årstider och år. Som ett tryggt maskineri som bara tuffar på. Följa doften av kaprifol, ljuset som går från strilande vår till strålade sommar. Se skönheten som ryms i detaljerna. I omsorgen om det lilla skapar vi helheter. Varje planta bygger trädgården. Tillsammans. Trädgården påminner mig om att livet doftar. När man är frisk och närvarande känns doften.
Väsentligheter
Trädgården manifesterar omsorgen om det sköra. På samma sätt som Lars Lerins akvareller riktar ljuset mot det utsatta, ett ensamt hus på landet i mörkret, ett fält med vissna solrosor. Bilder som rör vid hjärtat, sätter fingret på väsentligheter. Vad jag gör i trädgården angår inte bara mig. Men det är bara ett ögonblick, snart ett minne blott. Släpper jag trädgården återgår den snabbt till natur, kanske var den aldrig min.
Alla vet att naturen inte bryr sig om påhittade gränser. Att allt sprids i luften. Att vatten dunstar och ramlar ner som regn, någon annanstans. Allt vi gör påverkar vår livsmiljö. Vi är en del av alltsammans. Vi kan göra skillnad. Och ju mer kärlek vi puttar in desto mer blommar det.