• idag
    11 aug
    21°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    12 aug
    25°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    13 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Jesper Bengtsson: Mitt i all denna kris - är allting så normalt

Krönikor
PUBLICERAD:
NLT:s gästkrönikör Jesper Bengtsson skriver i dag om kriser och minns sitt besök i Sarajevo under inbördeskriget.
Kris, människor som blir arbetslösa och företag som går omkull.
Hade någon sagt till mig för tre månader sedan att 2020 skulle bli det värsta året sedan andra världskriget hade jag inte trott på det.
Hade ni?

Nej, jag tänkte väl det. Ingen kunde förutse viruset, men även om vi visste att det kunde komma en pandemi tror jag inte att någon var förberedd på konsekvenserna.

Och mitt i allt detta, mitt i rapporterna om dödsoffer, människor som knappt kan andas och företag som tömmer sina sista reserver, mitt i allt detta är allting så … normalt.

För de allra flesta har ganska lite hänt. Trots allt.

Ett slag i magen

Tanken slår mig när jag läser Jasenko Selimovic bok Sarajevo – minnen från en belägring.

Selimovic, i dag känd som regissör och liberal politiker, växte upp i Sarajevo och studerade drama där när kriget bröt ut. Hans bok handlar om de månader han levde där under belägringen, innan flykten till Sverige.

Hans berättelse träffar som ett slag i magen.

Bristen på el och vatten. Den dagliga jakten på mat. Språngmarscherna över livsfarliga gator, där krypskyttarna uppe i bergen när som helst kunde få dig på kornet.

Selimovic magrar till oigenkännlighet. Hans flickvän också, och grannarna och alla de känner. Livet reduceras till överlevnad, varken mer eller mindre.

Kanske drabbas jag så hårt av hans berättelse för att jag själv var där. Helt kort, bara några veckor, men tillräckligt länge för att jag åter ska kastas tillbaka till den där belägrade staden och alla människor jag träffade då.

Jag bodde hemma hos en familj i ett stort bostadskomplex nära dem gamla olympiastadion. På morgonen varje dag gick jag förbi raderna av gravar på gräsmattorna framför stadion.

I Sarajevo gick det inte att låtsas som om allt var som vanligt.

Ändå försökte människor.

Upprätthålla normalitet

Jag följde med några jämnåriga kompisar till kaféerna i centrum. Eftersom inga varor fanns kostade en kopp kaffe en halv förmögenhet. Tjejerna sminkade sig, killarna putsade skorna och hängde med vänner - utan att ha råd med kaffe - för att inte helt gå miste om sin ungdom under de år belägringen pågick.

Några studerade. Flera jag lärde känna pluggade till läkare, och även om de tvingades läsa kurslitteratur i skyttegravarna vid fronten uppe i bergen ville de inte hoppa av studierna. Vad skulle de ha kvar om de slutade? Vad skulle hända med dem efter kriget?

Coronakrisen är inget krig, vår sociala distansering ingen belägring, så det går egentligen inte alls att jämföra de här erfarenheterna.

Men mina veckor i Sarajevo, och nu Selimovic berättelse, gör att jag verkligen uppskattar att så många i Sverige för vad de kan i dag.

För att upprätthålla normaliteten.

Vi fortsätter gå på kafé, men försöker sitta längre ifrån bordsgrannarna än tidigare. Vi tar våra promenader och joggingturer, handlar i mataffären och umgås med vänner, fast inte i lika stora grupper som tidigare, och utan de i riskgrupperna.

Jag vet inte hur länge krisen pågår. Jag vet inte hur djupt ekonomin kommer sjunka, hur många som blir arbetslösa. Men jag vet att det är nu det prövas vilka vi är.

Något helt nytt

Många tror att vi står inför något helt nytt. Att viruset kommer förvandla demokratier till diktaturer, öka övervakningen och minska friheten.

Det tror inte jag. Jag tror att vår motståndskraft är större än så. Herregud, kunde Sarajevoborna så kan väl vi i denna jämförelsevis helt minimala kris.

Men jag vet också, att ju längre bort från vår vanliga vardag, våra rutiner och värderingar vi förflyttar oss, desto svårare blir återhämtningen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.