Greta dog i covid-19 på ett äldreboende i västra Skaraborg.
– Det var fruktansvärt att se sin mamma kvävas till döds. Det är det värsta jag varit med om, säger Maria.
Nu vill hon berätta sin historia för att lyfta äldrevårdens hjältar och få fler att inse hur brutalt viruset är.
Maria hade aldrig kunnat tro att hennes mammas liv skulle avlutas så tvärt och på ett sådant dramatiskt sätt.
Hon har själv lång erfarenhet från vården och har bland annat vakat över många människor i livets slutskede. Normalt är att en människas andningsfrekvens sänks sista tiden i livet och att slutet upplevs ganska lugnt av närstående. Men covid-19 är annorlunda och så mycket värre, berättar Maria.
Väldigt orolig
Greta hade diagnosen Alzheimers och hjärtflimmer och flyttade från ett korttidshem till ett äldreboende i samband med en fraktur för cirka ett år sedan. Hon blev rullstolsburen och klarade - med hjälp av personalen - att gå några steg.
Maria berättar att Greta var väldigt orolig på olika sätt de sista levnadsåren på grund av sin demenssjukdom. Hon var helt beroende av personalen och fick exempelvis aldrig lämnas ensam på rummet då det fanns risk för att hon kunde ta sig ur rullstolen och ramla.
– Hon hade ett eget bord med lite olika aktivitetsgrejer intill köket så att personalen alltid kunde ha koll och vara henne nära, säger Maria.
Hon säger att hennes största fasa var att viruset skulle ta sig in på boendet och att det skedde tycker hon är fruktansvärt tragiskt i sig.
Greta var sjuk i covid-19 under två veckor och sjukdomsförloppet skedde i olika faser. Det började med låg feber och förkylningssymtom som övergick i mycket hög feber i några dagar. Febern gick sedan ned men följdes av tre febertoppar.
Tidigt en morgon i förra veckan ringde personal från äldreboendet efter Maria. På kvällen samma dag försämrades tillståndet drastiskt och de 21 timmar som Maria var där beskriver hon som det värsta hon upplevt.
Greta hade en obeskrivlig oro och fick panik när hon märkte att hon inte kunde andas ordentligt.
– Hon fick lugnande medicin, men när slemmet började komma förstod jag att hon inte skulle klara det, säger Maria.
Särskilt jobbigt
Gretas oro och dödsångest tilltog, något Maria tyckte var särskilt jobbigt att se. Beteendet skilde sig från övriga hon vårdat i livets slutskede.
– Hon var okontaktbar de sista timmarna men i slutet blev hon rörlig och satte sig upp i sängen. Det var ett fruktansvärt oljud när slemmet åkte upp och ned samtidigt som hon kippade efter andan, säger Maria och tillägger:
– Jag trodde att jag kunde vara lite professionell och förberedd hur det kunde gå till, men minnesbilderna kommer att spöka länge för mig. Jag fick verkligen se vitögat av covid-19, så kändes det.
Den 1 april infördes besöksförbudet på äldreboendet och Maria var rädd för att det skulle gå så lång tid att Greta kanske inte skulle känna igen sina närmaste. Från att tidigare besökt henne ofta kunde Maria numera bara lämna hygienartiklar genom sin mammas altandörr ett fåtal gånger.
När Maria - iklädd full skyddsmundering med munskydd, visir, handskar och förkläde - gick fram till sjuksängen tillsammans med personal trodde Maria inte att Greta skulle komma ihåg henne.
– Men när jag började prata kände mamma igen mig och jag fick ett jättestort leende tillbaka. Det kändes så bra, säger hon.
Ljusglimtar
Mitt i allt det svåra kan Maria se fler ljusglimtar från mammans sista dygn i livet.
– För det mesta var jag ensam inne hos mamma och larmade när det blev för jobbigt. Och det blev det många gånger. De fick även stötta mig, jag var på väg att gå därifrån flera gånger för jag visste inte om jag skulle orka. Det var så oerhört tufft och jag var tvungen att gå ut.
Men hon hann att få på sig visiret igen och sätta sig på en stol intill sängen innan Greta avled.
– Jag tog henne i handen och hann inte räkna till fem. Det kändes precis som att mamma väntade på att jag skulle vara nära henne innan hon släppte taget.
Efter bortgången gick Maria ut ur rummet en stund och under tiden hade personalen varit ute och plockat lite penséer i olika färger, gjort en bukett och satt den mellan Gretas händer.
– Jag tyckte inte att de behövde göra i ordning mamma, men det var otroligt fint av dem att göra en bukett, säger Maria och vill lyfta äldreomsorgens personal som hon anser är fantastisk.
Hon tycker att de ibland kommer lite i skymundan och menar att de är minst lika utsatta för risken att smittas av covid-19 som sjukhuspersonal.
– De kämpade verkligen och gav fantastisk omvårdnad. Och de var inte oberörda, sådana här upplevelser sätter sina spår för alla. De är verkligen äldrevårdens hjältar, understryker Maria.
När det gäller rutiner kring hygien och skyddsutrustning anser hon att allt var exemplariskt.
– Man spritade allt noga och slängde det man kunde.
Maria hoppas samtidigt att hennes berättelse ska bidra till att folk blir mer försiktiga och lyssnar på Folkhälsomyndighetens rekommendationer i större utsträckning.
– Inte förrän nu har jag själv riktigt förstått allvaret, det har varit svårt att greppa vad ett virus kan orsaka.
Fotnot. Maria och Greta är fingerade namn. Maria vill vara anonym eftersom hon och anhöriga just nu inte orkar prata om Gretas bortgång och covid-19 med alla de möter.
