Krönika: Ack vad fel jag hade

Åsikter
PUBLICERAD:

Ny skola, ny klass och nya möjligheter. Detta var tankarna jag försökte få in i mitt huvud när jag stod i De la Gardiegymnasiets aula klockan kvart i nio onsdagen den 21 augusti. Jag stod och pratade med ett gäng kompisar och det där sköna tugget som annars brukar flyta på mellan oss var nu dämpat och lågmält. Alla var spända inför vad som komma skulle.

Dörrarna in till aulan öppnades och alla blivande förstaringare gick in och satte sig på raderna av bänkar framför scenen. Efter en introduktion av gymnasiechefen och company var det dags för stunden alla hade suttit och väntat på, klasserna skulle nu presenteras. Pulsen höjdes ännu några slag och jag satt och väntade på att naturklasserna skulle dyka upp på skärmen.

Namnen på eleverna i klass Na19a visades på skärmen, min blick hoppade direkt till slutet av namnen där jag eventuellt skulle hitta mitt. Men ingenting. Jag synade den 32 personer stora klungan som lämnade aulan och drog på mig jackan eftersom jag visste att nästa klass var min. Na19b visades på skärmen och jag noterade snabbt mitt namn näst längst ned på listan innan jag började skumma igenom resten av namnen. Det var precis som väntat, egentligen ingen jag kände närmare. Även om jag hade väntat mig det så sjönk hjärtat ännu lite djupare ner i bröstet och klumpen i magen verkade expandera.

Dagen gick och jag kände mig deppigare och deppigare, det blev inte bättre av att jag träffade mina andra kompisar som hamnat i samma klass när jag åt lunch. Fast det var inte förrän dag två som min verkliga dipp kom. Ska jag vara helt ärlig var jag efter den dagen nära på att byta program. Allting kändes bara helt fel, det kändes som att jag inte klickade med någon och framför allt, jag saknade mina gamla kompisar.

Jag kom hem och kände mig alldeles nere, nästintill gråtfärdig. Jag var nu nästintill helt övertygad om att jag skulle byta program, men mina föräldrar övertygade mig om att jag iallafall skulle ge det några dagar till. Tack och lov att de lyckades övertala min drastiska tonårshjärna att göra det.

För som det ser ut nu tror jag det här kan bli en av de bästa perioderna i mitt liv. Jag har hittat vänner som jag njuter av att vara med varje minut samt har insett hur kul jag tycker det är med matematik och fysik etcetera.

Givetvis har jag även insett att man inte ska ta ut saker i förskott. Av någon anledning gick jag in på gymnasiet med inställningen att jag skulle få svårt att hitta nya vänner samt inte skulle passa in i min klass på natur. Att skolan skulle bli en plats jag gick till bara för att få min utbildning och att kompisarna sedan skulle finnas på andra ställen utanför. Fast ack vad fel jag hade.

Så här jobbar Nya Lidköpings-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.