Krönika: Från familjehem till ungkarlslya

Mera
PUBLICERAD:

Ni vet när man verkligen önskar att få vara ensam? När man kommer hem efter en jobbig skoldag och allt man önskar är att få slappa i soffan och kolla igenom hela säsonger av en ny serie, men allt förstörs när mamma frågar om hjälp med maten och storasyster tvingar en att gå ner. Många kan nog känna igen sig i frustrationen och önskan att allt och alla bara försvann. Man börjar drömma om ett eget ställe där man själv får bestämma om allt från mat, musik och vad som ska visas på tv:n. En plats där man slipper föräldrarnas ändlösa tjat och syskonens konstanta pikningar. Det var i alla fall så jag kände för ett tag sen. Längtan efter att få sprida mina vingar och flyga iväg till en egen lägenhet i en ny stad var så stor att jag var nära på att spricka.

Sedan förändrades saker när jag inte längre var det yngsta barnet hemma utan det enda. Storasyster hade tagit det stora steget och lämnat vårt hem till en egen liten lya, och med henne försvann mycket av skratten och skämten som fyllde väggarna. Inte längre fanns det någon som jag kunde vända mig till om skolan och livet. Ingen som jag kunde hänga i tv-soffan med en sen fredagskväll.

Efter en tid vande jag mig till den nya tillvaron, men det tog inte lång tid innan en annan stor förändring skulle komma. I slutet av ettan var det min tur att kika på en lägenhet som skulle komma att bli min. Min tur att packa resväskan med hela garderoben. Min tur att åka till Ikea för att köpa nya möbler och senare prövas som aldrig tidigare när de monterades, och till sist var lägenheten komplett. Den hade allt. Nymålade vita väggar, en matta så bekväm att den gick att sova på och flera gröna växter som inte skulle leva året ut. I och med att sista lådan bars upp, var det äntligen dags att flytta in.

För första gången sattes nyckeln i dörren utan att behöva låsa den igen samma dag. För första gången följde jag inte med föräldrarna hem, jag var ju redan där. En helt ny värld hade visat sig, men jag insåg efter ett tag att den hade både bra och dåliga sidor. Inte längre skulle det ta tre timmar varje dag för att ta sig till och från skolan med bil, buss och tåg utan endast en kvart med cykel. Men jag kom inte hem till färdiglagad mat utan var tvungen att laga den själv. Inte längre behövde jag höra påpekanden om att jag skulle städa mitt rum eller göra mina läxor, utan jag blev min egen boss. Men jag skulle inte heller kunna jag gå nedför trappan och ha ett inlevelsefullt samtal om hur min dag har varit, för nu var jag den enda kvar.

Det är inte meningen att ni ska tro att livet som ensamboende är ett helvete, det är en av de bästa sakerna som har hänt mig. Jag uppmanar i stället till ni som fortfarande bor hemma hos föräldrarna att ni tar vara på de goda måltiderna, oavsett hur konstiga de än må vara. Att ni tar vara på samtalen, oavsett hur onödiga ni känner att de är, för en dag kommer de inte finnas kvar och man inser att livet där hemma inte var så illa som man först hade trott utan ganska underbart egentligen.

Så här jobbar Nya Lidköpings-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.