Läraren avgör!

Insändare
PUBLICERAD:
Foto: JESSICA GOW / TT

Du kommer garanterat bli lärare – en mening som jag sedan barnsben hörde viskas runt omkring mig var jag än befann mig. Och så blev det: när jag var 22 år var jag färdigutbildad grundskollärare i Schweiz. Drömmen att få ett eget klassrum med 24 nyfikna elever som varje morgon tittar med förväntningsfulla ögon på mig gick i uppfyllelse.

I 12 år har jag med stor glädje och stolthet undervisat inom grundskolan – i Schweiz, USA och Sverige. Men sedan två år har jag lämnat alla dessa fina skolbyggnader med sina speciella dofter av kunskapshunger, böcker, papper och penna.

Hur kunde det bli såhär? De sista två åren på ett högstadium i Sverige var en ren överlevnadskamp: jag blev dagligen ifrågasatt av både elever och vuxna för att jag försökte sätta gränser både innanför och utanför klassrummet. Vid två tillfällen var jag tvungen att som sista åtgärd ta tag i en elev på grund av att eleven gjorde undervisningen omöjlig för mig som lärare.

Efter det blev jag återigen ifrågasatt från både skolledningen och föräldrarna. Det var då jag fick nog.

Hur vill vi att skolan blir en plats för kunskapsinhämtning med ordning och arbetsro? Är det inte professionen som avgör när och hur gränserna ska sättas? Det oroar mig när jag ser hur före detta kollegor inte får den uppbackningen de förtjänar från både skolledningen och samhället. Den svenska skoldebatten behöver i större utsträckning handla om att stärka professionen och återskapa förtroendet och respekten för läraryrket. Läraren är nämligen den med avseende största framgångsfaktorn innanför och utanför klassrummet.

Zelal-Sara Yesildeniz, f.d. grundskollärare

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.