Skutan - vraket som ingen vill veta av

Svalorna flyger in och ut genom fönsterrutorna utan glas. Skutan, M/S Aila af Karlstad, är rostig och trasig men ligger elva år senare fortfarande stabilt på grund i naturreservatet Lurö skärgård. Som det ser ut nu kommer hon ligga där för alltid.

Hur kunde det bli så? Frågan är enkel men inte svaret.

Natten till den 5 februari 2007 sjönk restaurangbåten Skutan till Lidans botten. En frusen vattenledning var orsaken och hon bärgades, såldes sedan till en i dag 63-årig Karlstadsbo som ville bogsera den till Karlstads hamn för att skrota båten.

Det blev starten på en följetong med mängder av juridiska krumbukter som svängar mellan kommuner, myndigheter och domstolar men utan att ha tagit M/S Aila en millimeter från grundet vid Södra Trädgårdsholmen där hon ligger sedan 21 april 2008. Fastän det är förbjudet att förtöja någon båt mer än två dygn i sträck i naturreservatet.

Hur kan det bli moment 22 så att det ligger ett stort vrak i ett naturreservat i Sveriges största sjö?

– Frågan låter enkel när man ställer den så där men det är ganska komplext för det kan finnas olika lagstiftningar som kan aktualiseras, säger Mikael Hjort, ämnesråd på justitiedepartementet.

Det finns lagstiftningar men Skutan tycks segla under radarn på de flesta. Enligt vrakkonventionen är en ägare skyldig att flytta ett vrak som är farligt för miljön eller sjöfarten, görs det inte kan Sjöfartsverket göra det på ägarens bekostnad. Men Aila ligger inte i vägen för någon och anses inte vara farlig och även om myndigheten säger att det inte är bra med ett vrak i ett naturreservat hänvisar de till ägaren.

– För att ge proportion på saken, det finns 15 000 vrak och farkoster längs med Sveriges kuster, säger Daniel Lindblad, pressansvarig vid Sjöfartsverket.

Ägarens ansvar

Alla myndigheter NLT pratar med återkommer till att det är ägarens ansvar att få bort båten. Men efter grundstötningen har bogserare och hamnar varit ovilliga till att hjälpa till.

Myndigheterna och kommuner har gjort sina försök att lösa saken. Efter grundstötningen försökte Säffle kommun hävda nedskräpning men båten ansågs ha för högt värde, länsstyrelsen i Värmland utfärdade föreläggande med hot om vite till ägaren om båten inte tas bort, i oktober 2008 bad de Kronofogden om hjälp att få bort Aila men när de kom med prislappen om 750 000 kronor sa länsstyrelsen nej, det ansågs för dyrt i förhållande till miljönyttan.

– Det var diskussioner om länsstyrelsen på något sätt skulle stötta upp eller göra någonting men det landade i att vi inte skulle det. Det var inte heller uttalat att det var länsstyrelsens ansvar, säger Göran Wirdéus, chefsjurist på länsstyrelsen i Värmland, och fortsätter:

– Sedan dess har jag aldrig hört talas om att det varit en aktuell fråga här på länsstyrelsen. Jag vet inte om man överhuvudtaget har hanterat det härifrån.

Kan du tänka dig att det kan ligga på någon annan myndighet att hantera det?

– Jag tror att det är svårt att hitta någon som absolut måste göra det enligt lagar och förordningar för då hade det säkert blivit gjort på ett eller annat sätt, säger Göran Wirdéus och fortsätter:

– Jag tror inte att den är tillräckligt farlig med läckage och annat som gör att man måste få bort den på grund av miljöhänsyn, för då hade det kanske hänt någonting. Så när den ligger som den gör och inte ställer till allt för mycket skada tror jag inte att det är någon som måste befatta sig med den. Och ägaren har förmodligen inte resurser att göra någonting.

Länsstyrelsen lämnade Aila

Dåvarande landshövdingen i Värmland kallade Säffle kommun, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen och Kustbevakningen till gemensamt möte för att lösa saken men i slutet av 2009 meddelades att länsstyrelsen lyfte sin hand från ärendet.

I augusti 2011 polisanmälde Kustbevakningen skeppet för att bryta mot reservatets förtöjningsförbud och ärendet hamnade på Värmlandspolisens ekobrottsenhet som ett prioriterat ärendet.

Men M/S Aila ligger kvar och är numera markerad som vrak på sjökorten och syns på satellitbilder. När NLT ringer Naturvårdsverket med frågan om hur de ser på ett synligt vrak i ett naturreservat är hänvisningen till miljödepartementet omedelbar.

– Vi har en tanke att vi ska se över det för det är inte bara ett problem i Vänern, utan det finns skrotbåtar som ligger och skräpar här och var. Det finns en grundtanke om att man ska ta tag i det, hitta ett system för hur man ska hantera det men det är tyvärr inget vi jobbar med i dag utan det är andra saker vi har varit tvungna att prioritera före, säger Marie Eiderbrant på miljödepartementet.

NLT har inte lyckats nå ägaren till Aila för en kommentar men han har tidigare sagt till NLT att han vill få bort båten men inte får någon att ta sig an jobbet.