Är du sjuk eller...

Insändare
PUBLICERAD:
Foto: Sören Turesson

Vi flyttade för inte så länge sedan från en storstadskommun något större än Li(d)köping. Om man där kände sig krasslig kunde man gå till sin husläkare som jourade någon timma varje vardag. Där fick man en diagnos och förslag på adekvat behandling. Det fungerade utmärkt.

Så kom vi till Lidköping. Om man mår dåligt här ska man först ringa till vårdcentralen för beställning av telefontid.

Man får en tid som man ska passa då man blir uppringd. Då ringer en sköterska som gör en första bedömning av hur illa man mår. Ofta eller oftast om det är kroppen som krånglar blir man hänvisad till en sjukgymnast och ordinerad en Alvedon. Eller vänta och se hur det utvecklar sig. Som om man var en jäkla kverulant.

Så blir det sjukgymnastens tur att göra en bedömning om det är sjukgymnastik som behövs eller om det är läge för en läkare att göra en bedömning.

Om sjukgymnasten anser det bäst att en läkare bör kopplas in ska det beställas tid hos en sådan och så småningom, ibland efter en längre tid av smärtor och besvär, kan man äntligen få en diagnos.

För mig är det den omvända världen. Först en diagnos och sedan behandling är för mig det naturliga. Inget ont sagt om sjuksköterskor eller sjukgymnaster, men de är inte specialister på diagnoser.

Jag antar att de flesta som söker vård inte är hypokondriker utan har ett problem så allvarligt att man vågar besvära sjukvården. Systemet i Lidköping kanske sparar pengar åt regionen, men är fan så dåligt för patienten. Sätt patienten i centrum och sluta behandla oss som någon slags kreatur som bara gnäller. Sjukvården är till för oss och inte för politiker eller anställda inom vården. Det är vi som betalar och har rätt att bli behandlade därefter.

Magnus Carle, som gärna går till en sjukgymnast om en läkare ordinerat det.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.