Live, love, läs

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Ida Gillberg
När denna krönika skrivs befinner jag mig i Rom. På klassresa snedstreck studieresa, bör tilläggas, ingen lyxweekend mitt i kallaste mars här inte. Nej, här är det arbete som gäller, alla har förberett minst en presentation var om något viktigt monument eller liknande.

Trots allt förarbete och research om Rom och dess historia blir jag ändå förundrad över varenda trasig tegelsten. På samma nedslitna kullersten som jag vandrar, vandrade en gång världens mäktigaste man på en praktfull stengata. I den där byggnaden brann en evig eld, tillägnad gudinnan som skulle beskydda staden. Mellan de där sönderfallna stenväggarna hade någon sitt hem. Och på den där platsen, där sprängdes ju hela himlen.

Okej, det där sista kanske aldrig hände. I alla fall inte i verkligheten. Men i en annan verklighet, där sprängdes himlen och jag bevittnade det. Hurdå? OBS, varning för världens vanligaste klyscha: jag läste det i en bok. Usch, jag vet, förlåt. Men det är sant. Böcker har ju en sådan makt över oss. Genom bara några bokstäver nedskrivna på ett papper blir vi förflyttade i tid och rum, utan att lämna vår bekväma nutid. Här i Rom har jag, förutom att få himla mycket skoskav, upplevt en av mina absoluta favoritböcker i verkligheten. För effektens skull tog jag med den och läste på flygplasten för att ”tagga till” lite. Blev jag tilltaggad? O ja. Mission accomplished, stor fet check på den. Att läsa en bok i samma stad som den utspelar sig i är en mäktig känsla. Allt känns mer verkligt, man behöver inte längre föreställa sig folkvimlet på Petersplatsen utan man är där, på riktigt, och upplever det.

Boken som avses är självklart Änglar och demoner, skriven av omåttligt populära Dan Brown. Ett drama utspelat under en endaste natt i Vatikanen fyllt av spänning, mordkomplotter, ett påveval, och lite kärnfysik, ihopkokat med en skvätt konsthistoria och en lagom dos fantasi. Vad mer kan man önska? Inte mycket, speciellt inte när klockan är långt efter läggdags men man blinkar upp mot Trevifontänen och undrar hur kallt vattnet egentligen är. Eller när man står i kyrkan Santa Maria della Vittoria och nästan kan höra mördarens fotsteg bakom kyrkbänkarna…

Jag kan ärligt erkänna att jag i dag läser mycket mindre än jag gjorde för några år sedan, men herregud vad extra kul det känns när man väl hittar en bok och sätter sig in i den. Att sedan faktiskt befinna sig i boken, på samma plats, ger samma känsla fast typ tiodubblad. Den där smöriga tonårsklichén Rubinröd verkar mycket mer romantisk när man sitter i samma park i ett vårblommande London, precis som huvudkaraktärerna gjorde. Skulle man befinna sig i Kinnekulleområdet är Rosengädda ett måste, annat går inte.

Ibland känner jag att min generation är på väg bort från bokläsandet. Tråkigt, tycker jag. Världen blir faktiskt lite roligare med filtret av en historia, varje gatuhörn känns speciellt om man kopplar det till något lite mer intressant än det vanliga liv som pågår där i vanliga fall. Hurra för läsning, må den alltid finnas med oss.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.